mera gnäll

Trivs inte i försökarträsket och undrar varför jag fortfarande håller på och försöker, tvingar fram lite av det snabbt minskande hoppet inför varje försök. Jag är trött på allt som har med fertilitet och barngörande att göra. Blir inte längre provocerad av andras räkmackegraviditeter, det har liksom inte med mig att göra. Graviditet överhuvudtaget har inte med mig att göra.

Under två och ett halvt år har jag ägnat mig åt adoptionskurs, medgivandeutredning, sex inseminationer och en IVF. Är inte ett dugg närmre att bli mamma än vad jag var när jag började. Det känns så ruskigt avlägset allting. Undrar varför jag inte ger upp, när blev det här så fantastiskt viktigt att jag inte kan lägga ner?

Kanske är det den påtvingade pausen som gör att det känns extra avlägset och jobbigt. Just nu kan jag inte göra annat än vänta och vänta är trist, vänta är både slöseri med tid och energi, tiden går och jag kan inte göra annat än vänta.

Träffade Gruvtolvan igår, trevligt och bra men ändå lite tomt. Jag brukar få hopp när jag ser höggravida och nyfödda bebbar, särskilt när det är gruvtolvor som kämpat länge. Fast nu får jag inte längre ihop det, att andra lyckas på andra, tredje eller fjärde IVF:en säger ingenting om mina chanser.

Drygt två veckor kvar till spraystart, hoppas på att det kommer kännas lite bättre när jag kommer igång och gör nånting. Idag känns det mest meningslöst, ett väldigt dyrt och jobbigt tidsfördriv som antagligen inte leder nånstans.