Lösenordsskyddad: För ett år sen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

När det otäcka kommer för nära

Igår var jag ute och reste i jobbet. Under ett möte såg jag att det dök upp ett sms från en gammal gammal vän, en sån som inte hör av sig utan anledning. Hon smsade och sa att hon hade något hon ville prata om. Vi hördes när jag kom upp till hotellrummet.

En av mina första kärlekar är död. Hon dog i sömnen några dagar före sin 39-årsdag. Helt oväntat, helt utan förvarning tog allt slut. Hennes små döttrar förlorade en mamma, hennes kärlek förlorade sin fru, världen förlorade en lysande stark positiv kraft. Jag är chockad och mina tankar är kaos.

Det är nästan 20 år sen vi var tillsammans, vi har inte umgåtts alls på många många år, men sprungit på varann då och då.

Nu finns hon inte längre och jag känner mig jävligt dödlig.

Hela 90-talet och alla mina år på Möllan kommer tillbaka som knivskarpa minnesbilder, saker jag glömt, sånt jag med flit förträngt, sånt som skaver, sånt jag saknar.

Klyschor snurrar runt i skallen. Jag är tacksam att jag är kvar. Tacksam att jag kan få pussa mina barn godnatt, tacksam att det inte var jag. Samtidigt så oerhört sorgsen över att hon inte fick vara kvar, att hon inte fick förverkliga sina drömmar, att hon inte kan pussa på sina barn ikväll.

Känner mig sorgsen, tacksam och jävligt dödlig.

Väntanslängtan

Nu väntar vi igen, och jag verkar inte ha lärt mig någonting av våra två tidigare graviditeter. Precis som tidigare tröttnar jag på att vänta runt vecka 37-38, då har jag väntat klart, det börjar skava i hela kroppen och mentalt vill jag bara skrika men kom nu då! Jag är klar, behöver inte vänta mer. Kom ut nu.

Kruxet är att hittills har inte våra barn velat komma vecka 38. Lillstjärnan kom vecka 41+2, lillpärlan kom vecka 41+1, trots det vankar jag rastlöst fram och tillbaka och väntar. Idag är det 38+1 och fastän jag vet bättre så tror jag att det snart är dags.

K har gått hem från jobbet och boar och fixar och donar, men jag, jag ska jobba! Helst vara en hyfsat vaken medarbetare och chef, en sån som man kan lita på och som man kan planera med. En sån är inte jag just nu. Just nu är jag en sån som tycker att i stort sett allt utom vår lillknodds födelse är fullständigt ointressant. Världen brinner, Paris blöder, Nylsa tänker förlossning. Ja, ni fattar, det går inte ihop.

På onsdag ska min chef flyga till Sverige för att träffa mig, en vecka före BF. När han bokade så förvarnade jag att jag kanske skulle vara upptagen på annat håll då, men han ville ändå boka, och nu verkar han ju få rätt. Jag jobbar nog på onsdag, men jobbar med halva hjärnan någon helt annanstans, jag har inte tid med världen eller med min chef. Jag är fullt upptagen av att vänta lillknodd.

Lösenordsskyddad: en liten liten

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Väntar och våndas

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: psst, tjuverier

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: tomt

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: