Påminnelse till mig själv

Jag skenar till och med när det är helt omöjligt för mig att vara gravid. En vecka efter bortkastad mellan-IVF:erna-ägglossning har jag onda bröst och en livmoder som känns och drar. Runt ägglossning var jag så skengravid att jag testade fastän jag vet att jag inte är gravid, så sent som 30 dagar efter ET plussar man knappast.

Fick spökstreck, fick spökstreck igen, sen fick jag minus och återigen minus. Är inte gravid, men nåt grymt skengravid. Fattar inte att jag inte lär mig.

Skengraviditetssymtom i pauslandet

Har skengraviditetssymtom mitt i pauslandet. Löjligt och helt omöjligt. Jag menar inte att jag tror att jag är gravid. När man inte har varit i kontakt med några spermier sen senaste försöket i oktober blir skengraviditeten en omöjlighet. Men ändå, symtomen finns där.

Inte lurad av progesteron eller några andra hormoner, inte lurad av inbillning den här gången. Förstår att det är vanliga traditionella snart-kommer-mensen-symtom, fast jag tror inte att jag har brukat känna dem så här mycket. Stora onda bröst, ont i livmodern, ont i huvudet, irriterad, trött och sur.

Hade jag gjort ett försök den här månaden hade jag varit övertygad om att det var något. Måste komma ihåg det till nästa gång det är testdags. Det är tydligen sån här jag är när jag är alldeles vanlig och ickegravid. Kan mycket väl vara så att min hormontiltade kropp har blivit lite mindre hormontiltad och att det är så här det ska kännas. Om lite drygt två månader kommer det vara testdags igen. Jag kommer vara skengravid och helt ha förträngt att det är så här jag är när jag inte är gravid.

på väg

På väg utrikes för kort jobbresa och har precis packat klart. Lät bli att testa nu på morgonen men stoppade ner ett test i väskan för säkerhets skull. Borde försöka hålla mig åtminstone till torsdag egentligen, men det är inte lätt för en testmissbrukare som jag.

Skengraviditeten är kvar, men bara svagt i bakhuvudet, inte lika stark som igår. Säkert ett dåligt tecken, eller så betyder det bara att det är omöjligt att känna efter hela tiden.

flera tidiga minus och konstigt mående

Kunde så klart inte låta bli att testa igen. Förtidigt testande ska göras på morgonurin, inte när man kommer hem efter jobbet. Självklart gjorde jag det nu på eftermiddagen och självklart blev det minus. Inte ens en skymt av plus-skuggan från igår, den måste varit inbillning eller ÄL-sprutan helt enkelt.

Men, hoppet finns ändå. Mår märkligt, känner mig konstig. Inte metallsmak men dålig smak i munnen, som om jag var bakis fastän jag inte druckit en droppe. Stora onda bröst, livmoder som småvärker, trött. Manodepressiv, eller kanske inte riktigt, men pendlar från glad, deppig, superkänslig till uttråkad på två sekunder. Hinner med allt däremellan också.

För att göra livet enklare måste jag så klart iväg på en jobbresa just nu när allt ändå redan är upp och ner. Bara två dagar, men jag begriper inte hur jag ska kunna koncentrera mig. Borde inte testa förrän tidigast torsdag, idag är det måndag. Shoppade fyra gravtest på apoteket idag, ett använt, tre to go.

Antingen är något annorlunda den här gången, eller så har min förmåga att bli skengravid utvecklats till oanade höjder av alla tidigare försök. Är rädd att det är det sistnämnda som stämmer. Hoppas gör jag ändå. Tror vågar jag inte.

spökande test och annat

Är på dag 11 idag om man räknar inseminationsdagen som dag 1. Känner mig skengravid, deppig, känslig och allmänt konstig. Har massvis med progesteronsymtom och vet inte vad jag ska tänka om dem egentligen. Bestämde mig för att testa nu på eftermiddagen fastän det är för tidigt. Testet spökade så klart.

Tittade på testet (vanligt clearblue) direkt när det började färgas, och till min stora förvåning tyckte jag mig se skuggan av ett plus, bara svagt men ändå där. Eller inbillade jag mig bara? Nån minut senare var skuggan borta och det var bara ett vanligt trist hånleende minus kvar. Undrar nu om jag verkligen såg något eller om det bara var jag som ville se. Fast om jag såg det jag ville se borde jag inte ha blivit så förvånad, eller? Och om det var något, var det i så fall rester av ägglossningssprutan eller var det verkligen ett tecken på att det kan bli en graviditet? Riktiga plus ska inte försvinna och riktiga plus ska vara tydligare än en svag skugga, så jag tänker inte få några stora förhoppningar än, fast undrar gör jag.

Skengraviditeten har anlänt

Tyckte att det dröjde ovanligt länge den här gången, men nu är alla skengraviditetssymtom här big time. Trist bara att det är för tidigt för att kunna vara riktiga symtom. Begriper inte varför det ska kännas likadant varje gång, kännas som att nu, den här gången så kanske kanske det kan ha funkat. Ett par dagar senare brukar testet visa minus och jag tvingas inse att det bara var inbillning, progesteronbiverkningar eller något annat meningslöst.

Fredagkväll, sitter hemma och gör inget annat än känner efter och funderar. Jag framför en brasa med katterna och tv:n. För mycket som händer runt mig, jag ställer till det för mig, gör korkade grejer, väntar och funderar. Beställer samtidigt biljetter för att åka till fina flirten och på nåt konstigt sätt får allt plats i samma liv, ett spretigt och knäppt liv som trots allt oftast är rätt bra men just nu mest frustrerande.

Inte mycket händer

Det händer inte så mycket. Jag väntar, skulle vilja skriva om en massa symtom men jag har inte några känningar den här gången, vet inte ens om det är bra eller dåligt egentligen.

Var ute med jobbet nyss och berättade för två av favoriterna att mitt deltida ickerökande/ickedrickande handlar om att jag vill ha barn. Sa inget om att jag redan försäker utan vi pratade rent allmänt om barn/inte barn, jobb, förhållanden osv. Båda vet att jag är singel och lesbisk men ingen av dem kom sig för att fråga om hur det hela skulle ske. Har bjudit hem dem till nästnästa vecka, då är jag antingen gravid eller vindrickande, får se hur diskussionen fortsätter då.

Känner inte ett skit om jag inte anstränger mig

Undrar hur mycket av förra omgångens skengraviditet som satt i huvudet och hur mycket som var hormoner. Nu, när jag faktiskt är rätt säker på att det inte blev något så känner jag mycket mindre. Känner helt enkelt inte ett skit om jag inte anstränger mig.

Men om jag anstränger mig och känner efter så visst drar det lite i livmodern, visst ömmar brösten, visst har jag känt av höger äggledare (äggblåsan satt på höger äggstock). Hur ska jag kunna veta vad som är sant, vad som är inbillning och vad som är falskt-sant alltså hormonframkallat utan att vara riktiga graviditetshormoner. Blir galen.

Det finns ett enkelt svar, vänta och se. Eller ännu värre: känn inte efter så mycket utan testa på testdagen, testa inte innan för då blir du bara besviken i onödan. Hur jävla enkelt är det?

Idag fick jag hem 21 st gravtester från billigatester.se, kostade bara en dryg hundring och fort gick det. Tror jag beställde dem i lördags. Till helgen blir det testfest eller testdepp.

Skevgravid = felstavning = bra ord?

Fingrarna slant när jag satt och skrev igår, råkade hitta ett nytt ord som jag tror bättre beskriver min tillvaro just nu.

Gravid är jag tyvärr långt ifrån att vara och skengravid funkar bara vissa delar av cykeln, när man verkligen kan tro att något är på gång att hända.

Men skevgravid blir nåt annat, det tror jag att jag har varit ända sen jag började försöka. Under hela processen med adoptionsutredning, stå i adoptionsköerna, att våga sig till gyn, ta alla tester, journalsamtal och mina första inseminationer, allt har liksom varit en del i samma sak; att jag vill ha barn. Slutmålet finns där så tydligt, men vägen dit känns grymt lång krokig och ganska skev helt enkelt.

Skengraviditet, jomenvisst, here I come

På den tredje dagen kom skengraviditeten/hypokondrin/fantasin/ångesten/hoppet och allt det andra. Vet inte vad som egentligen skulle kommit på den tredje dagen, vet bara att jag inte kommer få vila och nöjt titta ner på min skapelse den sjunde dagen. Det lär dröja långt mycket längre tills den dagen kommer.

VET att ägget omöjligt har fäst än. Trots det växer brösten. Livmodern molar och drar. Höger äggledare, den som borde fångat upp ägget, gör sig påmind på ett ovanligt sätt. Det vanliga sättet är att jag inte känner att den finns, nu behöver inte ens tankarna vandra ner till den, den gör sig hörd ändå, tydligt men inte ont på något vis.

Drömmer, filosoferar och är usel på att koncentrera mig på jobbet. Helt ointresserad av vad vi gör där om ett år, då ska jag istället vara hemma och vara mammaledig med underverket.