spermabanker och annat

Fick en kommentar från anonym på förra inlägget och insåg att jag absolut inte har tillräcklig koll på hur man bäst shoppar ID-releasespermier. Får inte ihop hur de olika spermabankerna hänger ihop, de verkar vara en stor koncern som marknadsför sig under olika namn, mailade Nordisk cryo och blev genom dem hänvisad till European spermbank, och har nu, tack vare kommentaren, hittat till Cryos international som verkar vara något annat. Inte alls säker på hur man gör det här bäst, så om någon har koll får ni hemskt gärna upplysa mig. Varifrån kan man beställa billigast och enklast?

Liver rullar på parallellt med annat. I år blev det ingen parad för min del, var på bröllop istället. Ett stort fint roligt bröllop med en höggravid brud. K fick träffa min släkt och jag var stolt som en tupp när jag presenterade henne som min sambo inför nära och avlägsna släktingar.

Prideinvigning och sambo

I lilla huset pausas det just nu, Tjeckien ligger fortfarande och gror till sig som IVF-plan och kommer nog hända efter sommaren, men under tiden händer annat.

K och jag har blivit sambo på riktigt, bott ihop har vi egentligen gjort ända sen vi var på vår första date för tre månader sen, men nu har vi gått loss och shoppat våra första gemensamma möbler, det känns stort och riktigt riktigt bra. Ommöblering så att lilla huset bättre passar för sina två invånare är en stor sak när man som jag har bott ensam länge länge. Ännu bättre blev det när hennes dator också flyttade hit, att slippa dela dator är en stor sak för två bloggande brudar som surfar massvis.

Prideinvigning på Skansen ikväll, ska dit och det blir säkert kul men känns ändå väldigt avlägset. I vanliga fall brukar prideveckan vara sommarens höjdpunkt för min del, en vecka fullbokad med vänner, fester och seminarier, i år är jag inte lika intresserad, vi har vår egen lilla festival här hemma, dygnet runt, alla dagar i veckan.

I köket fixar K GI-müsli, jag paniktvättar kläder som förhoppningsvis ska hinna snabbtorka till festen ikväll, det levs ett nytt liv i lilla huset, ett annat liv, ett väldigt bra liv. Kärlek tror jag det kallas. Inser att jag faktiskt är lycklig, att vi har haft tur som hittat varandra och att det är stort.

Tar ändå mod till mig och hoppas att det nya livet kan få bli ännu bättre. Att någon av oss ska få bli gravid innan året är slut. Att vi till nästa års pride ska få vara (eller på väg att bli) tre. Det vore något att vara stolt över.

homofoba kommentarer

Fick en vidrig kommentar, inte första gången, säkert inte sista heller. Min första tanke var att ta bort den, men tänkte om och lyfter upp honom hit istället. Så här skrev någon som kallar sig för Pastor Butler:

Homosexualitet är en styggelse.
No tears for queers!
Må de hänga högt i lyftkranarna.
Amen.

Inte sällan säger vänner och bekanta till mig att homokamp/hbtq-kamp och allt vad det kallas för är överspelat, det behövs inte längre i Sverige.Vi har det ju så bra här. Snart får ”vi” kanske till och med rätt att gifta oss i kyrkan. Om kyrkan ska välsigna mig eller inte är totalt irrelevant för mig, jag är ateist, kyrkan är del i en förtryckande organisation som jag tar avstånd ifrån. Det är inte kyrkan som är viktig.

Men tyvärr, kära liberala naiva vänner, det behövs fortfarande homokamp, på precis samma sätt som det fortfarande behövs feminism, aktiv antirasism och en aktiv vänster. Det hjälper inte ett skit att Sverige råkar vara ett av världens mest sekulariserade länder, att vi här kan leva hyfsat bra, att feministerna i Sverige har kommit långt. Pastorn ovan är inte den enda, många många här utsätts för förtal, övergrepp och ibland bra mycket värre saker. Världen är inte så jämlik och vacker som vi gärna vill tro.

Visst, det är bättre här än på många andra ställen, men vad betyder det? Det är inte tillräckligt bra, och därför bör man fortsätta kämpa för förändring.

no pasaran.

Äntligen Migrationsverket

Läser i DN att migrationsverket äntligen insett att Iran inte är ett land man kan leva i som homosexuell. En 25-årig kille har fått permanent upphållstillstånd utan att behöva gå via svensk media .

Tidigare har det varit i praktiken omöjligt att få uppehållstillstånd i Sverige som homosexuell iranier trots att Iran förföljer homosexuella med både dödsstraff och tortyr. I stort sätt enda sättet att få asyl var att få svensk media att skriva om personen med namn och bild så att det blev ”bevisat” att de var öppna och därmed hotade. Media ska inte bestämma vem som ska få uppehållstillstånd eller inte, det ska inte handla om vem som skriker högst. Ingen människa ska behöva stå ut med att hotas till livet, torteras och mördas. Det ska inte vara godtyckligt vilka som får skydd och inte.

Migrationsverkets rättschef Henrik Wiman säger:
– Besluten har spretat, vilket är tråkigt.

Jag tycker att det är bra mycket mer än tråkigt, men hoppas på att det här betyder att fler människor som behöver asyl får det.

Skyddat… och långt

Det finns inlägg som jag skulle vilja skydda. Fast det blir inget skydd för jag vet inte vilka det är som jag vill skydda det ifrån. Det finns inlägg jag skriver men sen aldrig publicerar. Det här är ett sånt. Nu har jag bestämt mig för att nog ändå låta er läsa det i alla fall.

När jag började min villhabarn-resa var jag singel. Hade varit singel länge dessutom och såg inte riktigt att det tillståndet någonsin skulle ändras. Nu har det ändrats och jag är fantastiskt glad för det.

December 05 anmälde jag mig till adoptionsmedgivandeutredning och adoptionsköerna. Det är ganska länge sen. Ett år senare hoppade jag av adoptionsspåret trots medgivande eftersom jag inte hade nån lust att gå in i garderoben igen och låtsas vara hetero. Det känns fortfarande som helt rätt beslut, även om jag tycker att det är sorgligt att det aldrig blir ett adopterat barn för mig. Hade hemskt gärna adopterat, men inser att det inte går.

Samtidigt som jag påbörjade adoptionsresan hittade jag Femmis och sen dess har Femmis varit viktigt för mig. Har träffat flera vänner därigenom, fått massvis med stöd lärt mig mängder av de andra. Men nu börjar jag känna mer och mer att jag kanske inte längre passar in. Jag är inte singel längre. MEN jag har identifierat mig som en ensamstående som vill ha barn så länge nu, det är svårt att släppa det.

Det är bara två månader sen jag träffade K och det har gått ruskigt fort. Skulle jag höra det här från någon annan än mig själv skulle jag tycka att människan var galen. Det känns redan som att det inte bara är jag som försöker få barn, nu är det vi som försöker få barn. Jag är kär, jag är inte längre singel. Jag hoppas, vill och tror att vi kommer vara tillsammans länge länge. Det känns som att det kommer bli så. Det känns som att det kommer att vara vi i fortsättningen.

Det förändrar en hel del. Faktiskt mycket mer än jag hade trott från början. Det är ovant och stort, samtidigt är jag hur glad som helst, jag är kär, vi har det lysande och det är fantastiskt. Fantastiskt men ovant. Det ger massa nya möjligheter.

Det gör att vi faktiskt kan få hjälp i Sverige. Det gör också att det absolut inte är hela världen om inte jag kan bli gravid, jag har egentligen aldrig velat bli gravid, det är barn jag vill ha. Själva graviditeten är inte målet. Vi är två och vi har två livmödrar. Vi har visserligen inga spermier, men sånt går att få tag på. Det finns spermabanker, det finns kliniker, det finns donatorer.

Jag kommer fortsätta försöka, jag är absolut inte klar, vill försöka lite till. Men det finns en lösning om det inte går. Vi har börjat planera för den lösningen. Det är inte längre bara jag som planerar, det är inte längre bara mina beslut. Vi har ställt oss i kö för att få göra insemination/IVF i Sverige. Man måste välja vem som ska bli gravid redan när man ställer sig i kön. Det blir K, jag har redan försökt klart då. Det känns bra. Kön är lång, runt två år.

Det finns ännu fler möjligheter än så. Vi kan åka till Danmark och försöka med K. Som par kan man dessutom få göra privatförsök på minst ett av universtitetssjukhusen i Sverige, man kan alltså göra egenfinaniserade försök under tiden man köar. Som singel får man inte göra sånt i Sverige. Det är vidrigt att det är sån skillnad. Som singel måste man åka utomlands. Som par kan man få hjälp här hemma.

Mycket kan hända på två år, men det känns bra att veta att det kan gå. Blir det barn innan dess så kanske köplatsen kan användas till syskon.

Sprayandet har börjat

Igår var det så äntligen dags att sätta igång med sprayandet, långa vägen mot IVF nummer två är därmed påbörjad på riktigt. Återstår att ringa dr Gyn och se vad han tycker att jag ska göra med det här försöket, få reda på resultatet av TNF alfa-provet och sen ringa och prata med kliniken. Blir ett trepack den här gången, tror att jag kommer behöva alla tre försöken, minst.

Måste i alla fall försöka, är skyldig mig själv att försöka. Eller som min mamma sa en gång för många år sen – Man blir inte gravid av att gå på tjejfester.

Religion och sexualitet

Vet inte varför jag alltid dras till sånt här, och egentligen passar det inte i bloggen eftersom det inte har ett dugg att göra med att jag vill ha barn. Som ateist borde det kanske inte påverka mig så starkt. Fast samtidigt gör det verkligen det när så ofantligt många människor drabbas av fördomar, förtryck och andras fördömanden – särskilt som det i mitt tycke är helt i onödan. Tänk om folk kunde låta andra leva sina liv som de vill, utan att komma och berätta vad som är rätt och fel, utan att döma.

SVT:s program om religion och trosfrågor Existens har nyligen sänt två program om religion och homosexualitet. Mycket har förändrats i Sverige, mycket har förändrats till det bättre, men samtidigt är det väldigt mycket som inte förändrats ett skit. Att människor ska få dödshot och bli utestängda från de sammanhang som borde ge dem trygghet gör mig förbannad, ledsen och trött, oavsett om det är här eller någon annanstans i världen.

Existens – Om islam och homosexualitet
Existens – Om kristendom och homosexualitet

Sara Em om homosexualitet och himlen

Jag är inte religiös på något sätt, en vanlig tråkateist är nog en passande beskrivning av mig. Fast ändå, eller kanske just därför, har jag den senaste tiden hamnat i många diskussioner om religion och homosexualitet, många bra diskussioner men med en hel del obegripligheter för min del.

Många människor, kanske framför allt frireligiösa människor, tror att bögar och flator inte kommer till himlen. Det tror ju i och för sig inte jag heller, men för min del handlar det om att jag inte tror på himlen och då är det svårt att tro att någon ska komma dit. Inser oavsett att det ändå är ett större problem än jag riktigt kan fatta.

Såg precis att Sara Em, en tjej som vuxit upp frireligiöst, gjort en låt om just det här, QX skriver:

I tidiga år hade hon fått lära sig att homosexualitet är en synd och att bögar och flator inte kommer till himlen.

Livskrisen var ett faktum.

Debutsingeln handlar just om smärtan att upptäcka att kyrkans kärlek inte verkar räcka för det egna livet, och låten kan ses som en bön att få vara med i gemenskapen fullt ut. I videon ser man Sara springa fram emot kameran, men brutalt stoppas av en osynlig vägg.

Här kan man se och lyssna om man vill.

Fick en fråga från en del av ett heteropar

Ibland mailar folk direkt istället för att kommentera, oftast känns det ok men den här gången svarar jag hellre på bloggen. Fick ett mail från en man som något kortat ang DN-artikeln sa:

Jag och min fru kommer nog snart att behöva ställa oss i kö för IVF-behandling. Detta pga min frus helt uteblivna cykel. Om nämnda lagförslag går igenom, så kommer IVF-köerna att öka kraftigt, på grund av en massa kvinnor i din situation.

Detta innebär att de kvinnor och män som är sjuka kommer att behöva vänta längre, bara för att tidigare helt fertila kvinnor nu får rätt till IVF-behandling. Du kan nog ana att jag inte tycker detta är en särskilt lyckad idé, men jag skulle gärna vilja veta vad ni kvinnor i tex. Femmis har för motiv, eftersom ni en gång har varit fertila. Skulle du/ni tycka att det var ok om det inte var finansierat av landstinget, eftersom man då inte tar någons plats i kö, så att säga.

Inseminering är det ju inte någon kö till, så det kan vi lämna därhän.Har inte läst din blogg så mycket att jag vet ifall det också ligger någon sjukdom bakom just din barnlöshet, men svara gärna generellt.

Vet inte var jag ska börja, mailet är skrivet i en trevlig ton måste jag påpeka eftersom jag har tagit bort början och slutet, ändå blir jag lite ledsen och arg.

• Att vi tidigare skulle varit fertila och inte längre är det är ett konstigt argument som jag inte riktigt förstår. De flesta singlar försöker först med insemination, vi som har gjort flera inseminationer och fortfarande inte är gravida är tydligen inte så fertila.
• Köerna kommer nog inte öka kraftigt om vi femmisar får tillgång till IVF på hemmaplan, så många är vi inte.
• Att köerna är långa är fel, men det är inte vårt fel. Ingen som har fertilitetsproblem borde tvingas acceptera att vänta i åratal, försening med åratal är oftast dåligt för fertiliteten.
• Det är bra att infertilitet är klassat som sjukdom, men jag kan inte bara för det tycka att heteropar ska ha större ”rätt” att få hjälp än ensamstående eller flatpar. Den här diskussionen var stor när flatorna fick rätt att få hjälp på hemmaplan. Vissa ansåg att de borde hamna längre bak i kön för att de inte var sjuka. ”Sjukdom” är subjektivt, t o m 1979 klassades vi flator som sjuka av helt andra anledningar.
• Ingen har rätt att få barn, men jag anser att alla har rätt att försöka.

Generellt är nog mitt svar att NEJ, jag håller inte med dig om att du och din fru har större ”rätt” till hjälp än vad jag har. Ni har inte lyckats bli gravida, det har inte jag heller trots flera inseminationer. Båda ni och jag har fått veta att IVF är det sätt som ger störst chans till graviditet, infertilitet ligger bakom som anledning för både er och för mig, varför ska ni ha större rätt till hjälp än jag? Varför ska jag betala privat medan ni ska få er hjälp skattefinaniserad?

Köerna i Sverige skulle kunna kortas, det finns flera politiska skäl till att de är så långa, det är något vi alla borde kämpa för att åtgärda. Jag tror inte att lösningen är att vissa ska tvingas betala för sig och vissa slippa. Redan nu kan man i Sverige som par betala för att slippa köa. Vi singlar skulle nog göra precis som paren om vi hade möjlighet, vissa av oss skulle betala för att slippa vänta, vissa skulle inte ha möjlighet att betala och skulle alltså stå kvar i kön istället.

För egen del kan jag inte vänta, vill inte vänta. Alltså betalar jag för att få min behandling i Danmark. Det betyder inte att jag tycker att det är rätt. Jag vill ha möjlighet att få hjälp utan att tivngas behöva åka utomlands, och jag anser att mina skattepengar borde vara värda lika mycket som andras. Alltså tycker jag inte att infertila heteropar borde gå före mig i kön, tycker inte heller att ni ska skattesubventioneras medans jag ska betala för mig. Jag tycker att de som behöver hjälp av svensk sjukvård ska få det, oavsett civilstånd, sexualitet och ekonomi.

Bra samtal och trist skvaller

Har varit ute och rest nästan hela veckan, är äntligen hemma igen. Ensamma kvällar på trista hotellrum, mycket jobb, många ickemiljövänliga flygresor, språkliga missförstånd, bra grejer, dåliga grejer och hela tiden en känsla av distans, jag har bestämt mig för att hoppa av och det känns bra men vemodigt.

Två olika kvällar satt jag och pratade med två olika svenska 60-talistmän, de som på sätt och vis är mest beroende av att jag slutar. Bra samtal hade vi. Hade tid att utveckla varför jag slutar och vad jag inte trivs med, men berättade också att det inte är ett drömjobb jag är ute efter utan att jag vill få lite mer lugn, mindre galen stress och att jag försökt och tänker fortsätta försöka bli gravid.

Kanske låter konstigt att berätta just för dem, men min barnlängtan och mina försök är inget jag har behov av att hemlighålla. Eftersom det är en viktig del av mitt beslut så blev det så halvt när jag innan försökte förklara och samtidigt utelämnade den viktigaste biten. Tänker att även om allt går åt helvete och jag aldrig blir gravid så är ändå berättandet ok. Jag ger folk en möjlighet att begripa hur jag mår och varför jag ibland reagerar märkligt i andras ögon.

Fast det var inte det jag ville säga egentligen. Båda samtalen blev riktigt bra, även om det ena blev bättre än det andra. Hade från början ingen plan att berätta för någon av dem, råkade bara bli så första kvällen, och den andra kvällen blev på något sätt en upprepning av den första, men med en annan person. De kändes som att de förstod varför jag valde som jag valde och vi hade en lång och bra diskussion om svensk lagstiftning, danmarksresor, vad insemination och IVF egentligen är, vad familj är, att man kanske ser annorlunda på donerad sperma när man är flata och vet att det ändå aldrig blir barn på traditionellt kärnfamiljssätt, båda lever så klart i heterokärnfamiljer.

Pratade också om hur det är att vara öppen flata i en heterovärld. Däremot kom vi inte in på, vilket jag ångrar eftersom det hör ihop, hur det är att vara ensam kvinna i en gubbransch. Får bli nästa middagssamtal.

Kanske är det så att över femton års erfarenhet av att ständigt behöva komma ut inför nya människor och nya situationer gör det enklare men också mer självklart att även komma ut som femmisflata. Eller så är det bara så att jag gillar att diskutera ämnet, kanske inte förstår bättre, kanske är naiv som inte tiger. Ser inte riktigt behovet av att vara hemlig, hemlig har jag varit tidigare och hemlig är jag trött på att vara.

Är faktiskt både förvånad och glad över att de vågade fråga så mycket och att de lyckades säga rätt vettiga saker i en för mig grymt känslig fråga. Tror att det var bra, inte bara för mig utan även för dem. Att det hjälper till att göra ett snyggt avslut och att det faktiskt lärde dem något.

En tristare grej, fått höra att det ryktas inom företaget att jag sagt upp mig, fastän jag har bett de få som vet att hålla tyst så att vi först ska hinna informera kunden. Tycker att jag sagt det till enbart de som verkligen måste veta (typ min chef, de två männen ovan och en till) och tvivlar på att de har haft behov av att sprida det, mina vänner utanför jobbet är nog i ännu mindre behov av att prata om min uppsägning.

Inser självklart att jag samtidigt kanske är naiv som skriver om det här. Fast jag har svårt att tro att de av er jag känner har behov av att sprida skvaller på mitt jobb, kan ändå inte komma på någon annan källa som kan ha skvallrat.

Inser att det är rätt enkelt att fatta här vem jag är om man känner mig minsta lilla, men vill inte censurera mer än jag redan gör. Drömmer om att bloggen hade fått vara helt anonym men vet med mig att det är försent.

Vill ändå be om lite respekt, om du känner mig, snälla prata med mig och inte med en massa andra. Vet att det är en orimlig begäran, jag lämnar massa information om mig själv här, information som jag inte kan styra hur den hanteras. Självklart står det var och en fritt att göra vad de vill med den informationen.

Nu vet jag i alla fall att snacket går och kan handla därefter, det känns inte ok men hanterbart. Behöver trots det förståelse, jag behöver den här ventilen, förstör den inte för mig. Vill inte lösenordsskydda och mecka, vill få skriva vad jag vill.