18 januari 2019

Vi fick resultat från röntgen igår, och det såg inte så bra ut som vi hade hoppats på, även om det också hade kunnat vara mycket värre.
Metastaserna i lungorna står helt still, faktiskt helt fantastiskt att de inte vuxit alls, trots att K valt bort cellgifter!
MEN en ny metastas i levern, och en förstorad körtel i leverhilus som antagligen också är cancer.
Tidigare har vi hoppats på att bli av med metastaserna i lungorna med ablation, och på så sätt försökt känna hopp trots onkologens tal om kronisk cancer och palliativ behandling.
Igår sa onkologen att det inte finns någon medicinsk vinning med ablation, då det är aktiv sjukdom som skulle komma tillbaka. För mig låter det så konstigt. Vi vill ju vinna tid!
Efter samtal från K gick ablationsdoktorn ändå med på att ta bort metastasen i levern, och så får vi se när det gäller de i lungorna, de är tydligen för små för att abladera bort just nu.
Jag har så svårt att ta in ovissheten. Hur lång tid har vi? Hur ska vi klara den tid vi har? Hur ska vi känna hopp när alla andra säger att det är kört, samtidigt som hon är helt symtomfri och kan kan springa en halvmil.
Med tre barn är livet väldigt mycket här och nu, och jag tror att det är en bra medicin mot oro och ångest. Många dagar tror jag på framtiden, andra dagar är det svårt och vi kör på fake it til you make it.