Skolstart imorgon

Första dagen i förskoleklass för min minsting-Miks.
Vi var två mammor, nu finns bara jag kvar. När de äldre barnen började skolan skrev vi ett kort infomejl till skolan om hur vi pratade om att de inte hade en pappa, men en donator. Nu blir mitt infomejl annorlunda. De fattas en pappa för att tillhöra normen, men den vi verkligen saknar är en mamma.
Känner mig så galet ensam i att inte få glädjas åt barnens alla stordåd med min älskade K.

Ovanpå det har vi fått nya ägare på jobbet, och jag blev erbjuden att åka till England och träffa dem torsdag/fredag. Mitt under inskolningen. Tvekade först men bestämde mig sen för att mitt jobb och mitt liv måste få vara viktigt också så jag åker ändå. Har pusslat med tre olika barnvakter för att täcka upp tiden från onsdag lunch till fredag natt.
Skrev så här till skolan:

<<Mika och jag ser väldigt mycket fram emot hennes skolstart. Tyvärr kommer jag bara kunna vara med på onsdagen då jag måste åka till England torsdag-fredag och skulle därför behöva ha lära-känna-samtalet en dag nästa vecka om möjligt.

Kort men viktig information om Mika.
När Mika föddes hade hon två mammor, mamma Karin och mamma Sara. Mika har inte någon pappa, hon har en donator som vi inte känner. Mamma Karin blev sjuk i cancer 2016 och dog december 2019 strax innan Mika fyllde 5 år. Frågor om att rita familjen, vad föräldrarna heter, varför hon inte har någon pappa osv kan ibland bli jobbigt för henne.

Mika vill också berätta att på högra foten har hon bara fyra tår. Det högra benet är lite kortare. Det här ställer inte till några problem för Mika just nu, hon har två olika stora skor och den ena skon har en liten förhöjning.Mika är trygg och har fått flera kompisar med sig till klassen, Iris och Liv har hon känt sen hon var nyfödd, så det kommer gå bra. Mika har två syskon på skolan, Tore som börjar 4an och Juno som börjar 5an. Mika kommer ha morbror David och morbror Kalle som barnvakt när jag är bortrest.

Hör gärna av er om ni har några frågor och tveka inte att höra av er om det kommer några frågor eller funderingar som verkar svåra i klassen runt Mikas bakgrund. >>

Phu, så skönt att ha det gjort, så ensamt att rodda allt själv hela tiden.
Tack för att du orkade läsa! 

och nu då?

Joo, livet rullar på, lite kantigt och skakigt ibland men visst rullar det på. Jag har börjat tänka mer, eller tänkt mycket har jag väl gjort hela tiden, men reflektera mer – se mig och oss utifrån och jämföra mot förr. Vår vardag och vårt liv är bra, vi har fullt upp och oftast rätt kul, vi har så klart dåliga dagar ibland, men vi har mycket skratt och mycket mys. Jag har alltid värjt mig mot ordet livspussel, det känns så deprimerande att prata om hur man kan få ihop sitt livspussel, det är ju själva livet vi har, det är inte bara något som ska fås ihop, det ska levas. Fast jag är så klart precis mitt inne i att strukturera mitt eget pussel, hur jag ska få hela cirkusen på rull, att balansera allt utan att som ensam vuxen bli gnällig och bitter.

En trasig diskmaskin blev startskottet till stor köksrenovering, och jag ser fortfarande månader av handdisk framför mig (låååånga leveranstider). Köksrenoveringen började jag och K planera tillsammans, men sen kom sjukdom och brist på ork så vi drog aldrig igång den då. Nu måste jag, och nu står jag ensam med alla beslut. Det är aptrist att bestämma saker själv, jag hade så mycket hellre haft mothugg och kompromissande än att stå här ensam och fundera på vad jag faktiskt tycker om och inte tycker om.

En annan sak där saknaden blir avgrundsdjup är att få dela allt som händer med barnen. Det finns ingen som är lika intresserad av allt som händer dem i stort och smått. Att J börjat på teater idag och kom hem kvittrande, att vi nu firat M’s andra födelsedag utan K, att T självmant läser sina läsläxor osv. Vi har finfin familj och vänner runt oss som bryr sig, men inte på samma sätt. Jag sprang på en gammal bekant som skiljt sig och gift om sig, och han nämnde saknaden i att leva med någon som också tycker att allt som händer barnen är viktigt och stort. Det är ensamt att inte kunna dela stoltheten, bekymren och glädjen.

Jag har inte kommit till att ge min egen känsla och sorg plats och saknad än. Jag tror att det är för att det är för stort. K och jag var ett så oerhört starkt VI, och när hon tvingades lämna och VIet blev ett JAG så orkade JAG inte känna och tänka mer än att det var tomt. Det är fortfarande tomt, men tomheten börjar få färger och ytstruktur, det börjar gå att ta på den, att definiera och formulera.

Jag vet inte alltid vad som är covid-avstånd och vad som är änkestatus-ensamhet. K och jag var väldigt sociala, vi hade ofta många människor runt oss och många middagsgäster. Just nu har nog ingen så många runt sig, och vi skalade bort en hel del det senaste året när hon var som sjukast. Jag inser mer och mer att jag verkligen saknar de större sammanhangen. Att bli bjuden på middag, att få hänga och prata bort en kväll. Samtidigt har jag tagit mig mer tid att hänga med barnen, att gå all in i deras Talang-mys, att preppa för mello och att bara hänga, och jag älskar att se hur de myser när jag orkar vara närvarande. Sen varvar jag det med ganska många tupplurar där jag ber om att få vara ifred.

Spretigt värre, men livet rullar på trots allt.

Alla dessa dagar

Det är en konstig december i år, men vår december förra året var så mycket konstigare ändå. Vid den här tiden på året ska det vara fullbokat med glöggmingel, lussefirande, julklappsshoppande, prepp och så lite jobbstress på det. I år minglar jag inte, jag jobbar hemifrån, och förra året minglade vi inte heller, då hade vi fullt upp med oss själva.

Idag för ett år sen åkte jag in med K till hospice, oron och sjukdomen hade tagit över och hon kände sig inte längre trygg hemma. Jag minns så väl att jag undrade om det var sista gången hon var hemma. Det blev ganska många permisar hem till häng och middagar med barnen, vi fick fira hennes 46-årsdag och vi fick fira jul hemma tillsammans. Förra året kände jag mig ensam när jag köpte julklappar, men jag hade fortfarande henne att bolla med. I år är det bara jag. Det ekar galet tomt.

Samtidigt blir jag stolt över att barnen och jag har landat på något sätt, vi sover på nätterna och vi har huvudet upp och fötterna ner på dagarna. Jag blir tryggare av att se hur långt vi faktiskt har kommit, att livet rullar på trots allt.

Fnittret

Trots tystnaden från K så är det oftast långt ifrån tyst här i höga huset. Ikväll sitter jag och lyssnar på fnittret från äldsta dottern och hennes kompis. Under K’s sjukdomstid orkade vår äldsta inte riktigt med att ha kompisar, hon var lättretlig och stingslig och tyckte ofta att kompisarna var skitjobbiga.
Hon har börjat slappna av, hon har andats ut nu och kan börja andas in också. Det är så stort! Förändringen är så stor. Hon är glad och hon har en kompis som är här och sover över.

Det är helt ljuvligt att höra fnittret och skratten från tv-rummet där de har barrikaderat sig.
Läkande, roligt och så oerhört skönt.

Tystnaden

Livet springer på, barnen behöver större skor, tappar tänder, får nya vänner, blir besvikna, blir glada igen, förbannar Corona osv. Jag hålls sysselsatt helt enkelt. Dessutom har jag visst råkat kläcka ur mig till min chef att jag behöver mer att göra. Jag kreverar av att fastna i samma gamla hjulspår.

MEN tystnaden återstår, den går inte bort hur mycket jag än försöker. Det räcker inte att jag försöker sysselsätta mig, att jag faktiskt aktivt ser till att vi hänger med andra, att vi konstant gör saker, att jag träffar/ringer/pratar med andra. Det är fortfarande helt tyst från K.

Jag har så mycket jag vill berätta för henne, och jag längtar så efter hennes svar, efter hennes humor, efter hennes grejer som hon vill berätta för mig. Jag längtar efter oss. Det var väldigt sällan tyst i vårt oss.

Jag vill berätta för henne att Mika har tappat fem tänder nu, och att Juno har fått en ny kompis. Att vår soldyrkande Tore nuförtiden går på fotbollsträningar i regn utan (högljutt) gnäll. Jag vill berätta att jag äntligen fått igenom en befordran och en 10% löneökning på en av mina anställda – trots covid. Jag vill berätta vad jag tänkt köpa för julklappar till barnen. Jag vill berätta om familjen på förskolan som ska separera (typ sjunde separationen i vår bekantskapskrets på ett år) och att Mika har börjat hänga med deras son. Jag vill berätta om familjen vi känner där den ena föräldern har fått samma svåra diagnos som K hade.

Jag berättar allt det här och mycket annat – högt. Jag får inga svar.

Jag börjar formulera dialoger inne i mitt eget huvud, där jag berättar och hon svarar och fyller i. Mina skämt faller platt, svaren låter inte riktigt som hennes svar. Det är inte roligt. Det är liksom inte det att jag är ensam, utan mer att det är så tomt och tyst utan henne.

För några dagar sen tog jag av mig min vigselring i ungefär ett dygn. Jag fick för mig att det kanske var dags nu. Det kändes helt plötsligt ännu tystare och ännu mer ekande tomt så ringen fick åka tillbaka på fingret igen.

En första av allt

Det sägs att sorgeåret bygger på att man måste gå igenom en första av allt, för mig känns det som att det inte räcker, jag tror att jag behöver både ett andra och ett tredje varv av livet innan poletten trillar ner hos mig och att jag fattar att hon är bortryckt från oss för alltid.

Idag var det i alla fall vår första allhelgonahelg och vår första halloween, alltid märkligt när de sammanfaller. Själv hade jag gärna sluppit halloween men barnen är så klart frälsta på både godis och utklädning.

Både K och jag tyckte om traditionen att åka till en kyrkogård och tända ljus på allhelgona. Vi hade ingen begravd i Stockholm så vi har flera gånger varit med barnen på just vår kyrkogård och tänt ljus tillsammans, men eftersom vi inte hade någon grav att gå till brukade vi tända ett ljus vid någon random grav som saknade ljus.

Nu har vi en grav att gå till, Ks grav. Jag kan inte riktigt tro på det själv för det är så absurt. Barnen och jag är där ganska ofta och planterar, småpratar och tänder ljus, idag hade vi med oss Ks bror också.

Sen åkte vi hem och åt indisk hämtmat. Barnen och morbror K skar ut pumporna och sen blev det dags för covid-anpassad bus eller godis. Barnen sminkade och klädde ut sig i varierande grad och knackade på hos tre kompisar/grannar. Godisskörden var ju knappast som ett vanligt år, men preppade morsan tog fram STORA godisskålen när vi kom hem.

Vi har tagit oss igenom vår första allhelgona och halloween utan K, och det har så klart gått, men AJ vad jag saknar att ha henne här hos mig.

Nylsa läser – början

Nu tänker Nylsa börja läsa igen. Från att ha varit bokslukare under mina första 30-35 år tog det sen stopp när barnen kom, när sömnlöshet, familjeliv, sjukdom och oro snodde möjligheten att koncentrera mig på något som inte var ett måste.

Nu står jag inte ut längre, nu måste jag tänka nya tankar, utmana min lättja, skilja mig från Candy Crush och istället åtminstone klämma in med en bok eller två i månaden, eller veckan. Vi får se.

Idag öppnade jag paketet från AdLibris och nu har jag tre kompisar som ligger och väntar på mig (sen finns så klart ett gäng olästa böcker som har kommit till mig de senaste tio åren, men de får vänta några veckor till.

Jag börjar med Nina Björks senaste bok om man älskar frihet. När jag läste på universitetet i Lund runt mitten av 90-talet kom hennes första bok Under det rosa täcket ut samtidigt som jag läste Lunds allra första famlande genuskurs Kön, samhälle och vetenskap som faktiskt var både nymodig och tvärvetenskaplig. Vi hade givetvis Ninas bok som kurslitteratur. Några år tidigare dök Nina upp då och då i mitt nyfunna liv som utblommande vänsterflata, hon var kompis med några av mina korridorskompisar som var något år äldre än jag och jag blev fascinerad av hennes självklara självsäkra analyser när jag famlade runt i en helt ny värld. Jag ser fram emot att se om jag får samma upplevelse nu 25 år senare.

och så lite covid på sorgen

Ikväll grät min äldsta när jag skulle lägga henne. Hon grät över att hon inte hade något liv längre. Hon har läst om och förstått de nya riktlinjerna och hon får panik. Det finns inte plats för covid i hennes liv, hon håller på att ta sig upp till ytan efter cancer, från livet pre-covid. Att Covid då stänger ner det som är kul blir en nivå för mycket.

Frågorna sprutade ut ur henne – kommer mostrarna och kusinen kunna komma v 47, kommer hon kunna ta studenten, får hon nånsin göra något roligt igen, jobbar forskarna verkligen dygnet runt med att försöka få fram ett vaccin.

Jag varvade svaren med jag vet inte, jag tror det, så klart du får, det tror jag nog och så petade jag in mammakommentaren: JO men glöm inte att du precis har haft en toppenhelg med släkten och sen flera dagar med mormor och morfar, världen har inte gått under än.
Då blev hon ännu argare och sa – jag hatar att du säger jag vet inte!

Och så klart är det så. Ovissheten, att ingen vet hur det blir är det svåra just nu. Den är svår i allas liv, men det är galet mycket mer problematisk för barnet som hade en döende mamma vid den här tiden förra året. Ovisshet och brist på trygga positiva raka svar kastar henne snabbt tillbaka till hösten 2019, den svåraste tid vi har varit med om.

Hon vill alltid bli kittlad på kvällarna, skratta tills hon kiknar, tills hon får hicka och kroppen säger paus. Då kan lugnet komma; kramarna och tankarna får ta plats.

Ikväll berättade jag för henne (som så många gånger förut) att hon är så lik Karin i oron, i oroandet. Att jag och Karin var så olika där, precis som jag och 10-åringen är. Jag berättade för henna att jag tyckte att hon kanske kunde fundera på min devis – ta inte ut någon skit i förskott, att oroa sig är att meditera över fel saker.

Hon skrattade stort mellan tårarna och sa:
– Vad menar du? Att man inte ska försöka få ut bajset för tidigt?

Idag den 14 oktober

Idag är det fyra år sen K fick sin cancerdiagnos. Vi var på en koloskopi på S:t Görans sjukhus och en liten gubbe som skötte undersökningen vände sig mot henne och sa: – du har en tumör här.

Knappt ett år senare, efter operation, stålning och mängder av cellgifter blev vi (eller ja, hon så klart) utskrivna från onkologen och skulle gå på täta kontroller. Det fanns ingen synlig cancer kvar.

Vi andades ut och beställde en charter till Grekland, avresedatum råkade bli den 14 oktober, alltså exakt ett år efter diagnosdatum.

Första kontrollens svar kom i början av oktober, det fanns prickar som inte skulle finnas där. Vi kraschade tillbaka in i onkologens behandlingsscheman och fastnade i en ännu större oro.

– Vi siktar fortfarande på att behandlingen ska ge bot, sa onkologen.
– OK sa vi och åkte till Grekland och hade ångest i en vecka. Bilderna som kommer upp i mitt fb-flöde visar peppade barn och stressade mammor. Vi hade det bra också, men ångesten slår till när jag ser bilderna på oss.

Idag är det fyra år sen diagnosen och drygt 10 månader sen vi förlorade Karin. Nu är vi i livet efter – och vi har det både bra och dåligt på en och samma gång, men vi klarar oss så mycket bättre än vad jag hade vågat tro.

Idag hade vi hembesök av Karins läkare från ASIH (avancerad sjukvård i hemmet), för att se om barnen hade några frågor. Barnen hade listat en massa frågor och pepprade henne med allt från: varför medicinerna inte funkade, hur gammal doktorn var, varför man blir trött och får ont, om man blir hjärndöd på slutet och en massa annat. Sen blev de mer sugna på mellis och stack till köket och gjorde mackor. Jag var helt tom och överfull på en och samma gång, matt och tom på känslor, men så tacksam över att vården i Sverige tycker att det är viktigt att lyssna på mina barn och att en läkare kommer hem och pratar med dem en timme och sen avslutar med att säga – om ni undrar något mer är det bara att fråga mamma, hon har mitt nummer så bara hör av er om det kommer upp några fler frågor.

Idag insåg jag också att jag måste vidare i livet. Min hjärna krymper ihop av att bara varva logistikmaskin med mitt jobbjag. En gammal gammal bekant från mitt gamla aktivistliv i Malmö startade en bokcirkel som hon kallade för den politiska bokcirkeln, jag insåg direkt att det är precis vad jag behöver. Så här blev min presentation:

Feminist, vänsterflata, 47 år, Älvsjö, Stockholm. Bodde i Malmö på 90-talet och har fortfarande alltid en längtan tillbaka. Trebarnsmorsa, änka, logistikmaskin.

Min fru gick bort i cancer för knappt ett år sen, vi träffades när vi båda bloggade, min blogg handlade om barnlöshet och att försöka få barn som singel. Vi fick tre barn och nästan tolv fantastiska men intensiva år tillsammans.

Vi har krigat, IVFat, inseminerat, heminseminerat, närståendeadopterat och till slut fått till vår familj, för att sen stångas med förlossningsdepression och därefter en cancerdiagnos.
Just nu är mitt liv logistik logistik logistik, jag skjutsar till träningar, matcher, ser till att alla är hela och rena och mätta.

Jag vill börja tänka och drömma igen. Jag vill hitta tillbaka till utvecklande tankar, att gå från ett överlevnads-mode till att faktiskt leva.

Jag tror att ilska och solidaritet är mina starkaste byggstenar i min politiska övertygelse. Ilska över orättvisor, solidaritet som riktning och påminnelse om vad jag vill förändra.

På jobbet är jag chef i en väldigt kapitalistisk värld och det här har varit ett problem för mig rätt länge och något jag har tänkt förändra, men just nu är det mitt minsta problem.

Jag ser verkligen fram emot att läsa böcker och diskutera och att få lära känna er andra

Ikväll grät vår 9-åriga son när han skulle somna:
– Jag vill ha en Karin-kram sa han.
Mitt hjärta gick sönder och jag svarade att det vill jag också ha, men att jag bara kan ge honom en Nylsa-kram.
– Nylsakramar är också bra, sa pojken och somnade.

Tomt och saknar riktning

Det är så mycket som är tomt, men mest saknar jag K och alla våra samtal. Så fort något var konstigt och skavde så kunde jag prata med henne, nu finns hon inte här längre och alla samtalen fastnar malande i mitt huvud.

Problem 1 – jag har en kompis dotter som hemskt gärna vill vara barnvakt, och mina barn tycker att hon är toppenkul och de vill gärna att hon kommer, men jag blir helt blank och vet inte vad jag ska hitta på.
Borde jag åka och simma, ja det är klart jag borde men det känns skittrist och jag har ingen lust.
Borde jag gå ut och käka middag med en kompis, JA det vill jag, men med vem? Vilka är mina vänner nu? Vilka var våra vänner, vilka finns kvar, och vilka vill JAG träffa. Vilka av de jag faktiskt vill träffa kan komma loss?
Jag har ingen aning faktiskt.

Problem 2 – min äldsta har haft det lite knöligt med kompisar i klassen och har aktivt försökt bredda sig och hitta nya. Några av de nya verkar toppen, medans det är något som skaver hos andra. Nu kom hon nyss hem från en av dem där något skaver. I en bisats nämner hon att kompisen och kompisens lillasyster har två olika pappor (mamman är ensamstående), och att mamman har sagt att hon önskar att kompisens lillasysters pappa vore död, sen lägger hon till att han tydligen varit inblandad i ett mord. Tydligen hörde hon inte mamman säga det här utan det var kompisen som sa det, fast jag är inte helt säker på att det är sant, det kan lika gärna varit mamman hon hörde men att hon förstår vad jag skulle tycka och försöker mildra det hela.

HUR sjukt är det inte att höra en 10-åring säga det här? Hur sjukt är det inte att hennes kompis mamma pratar så här om ena barnets förälder.
Hur sjukt är det inte att jag inte har en chans att bakgrundskolla alla vuxna som mina barn träffar.

Jag hör min Karins röst och hennes kommentarer i huvudet när jag berättar, och saknaden växer mer och mer för varje dag.