Förlossningen

Folk frågar ibland hur lång tid det tog och hur det gick till, och jag blir lite tvekande och velande varje gång, för jag vet inte riktigt vad jag ska svara eller hur man ska räkna, oftast klämmer jag fram ett kort svar typ: LÅNG tid och sen blev det snitt.

Här ska ni få det längre svaret.

Eftersom lillpärlan var grymt efterlängtad och eftersom jag är den optimistiska typen som tyckte att nu var det väl snart dags så var jag helt inställd på att han skulle vara snäll och komma lite lagom för tidigt, jag hade liksom redan väntat klart lååångt före BF, men så blev det inte. Intensivt gick jag runt och kände efter, men det enda jag kunde känna var lite molvärk och nån enstaka ond sammandragning här och var,  BF-dagen kom och inte ett skit hände förutom att molvärken kanske kom för att stanna.

En knapp vecka efter BF kom de första värkarna och på tisdagkvällen började jag klocka dem. Torsdag morgon insåg jag att jag visserligen inte hade några tre värkar på tio minuter som man ska ha, men jag hade å andra sidan inte haft mer än 30 minuters värkpaus på två dygn och att inte få sova längre än 30 minuter i taget gör inga positiva stordåd med en direkt.

Gråtande ringde jag förlossningen och sa att jag inte fixar det här längre. Vi hade bestämt sen tidigare att vi ville till SÖS, men där var det så klart fullt. De ville skicka oss till andra ställen men jag sa nej, vi ska till SÖS. Det kändes tryggast att få komma dit, och så är ju lillstjärnan och jag födda där, och så var det ju en liten bajare vi väntade på, så SÖS skulle det bli… Alltså tackade jag nej till andra förslag och sa att jag skulle försöka vänta lite till. Tredje gången jag ringde fick vi åka in, värkarna var fortfarande oregelbundna men koordinatorn på förlossningen höll med om att det knappast skulle hjälpa mig och bebisen med en tredje vakennatt.

När vi kommit in erbjöds jag en efterlängtad blandning av morfin och bricanyl för att kunna få sova, jag tackade glatt ja. Vi skickades ner till BB och bäddade ner oss, runt tiotiden försvann värkarna och jag somnade ovaggad. Vid fyratiden på natten vaknade jag av att värkarna var tillbaka, med sex timmars sömn i kroppen kändes det ändå helt annorlunda, och jag började hoppas på att det kanske var dagen D nu. Utanför åskade det och jag satt och tittade ut över Årsta och hoppades och klockade mina värkar.

Vid nio på fredagsmorgonen var det äntligen dags för läkarundersökning och planering av igångsättning eftersom värkarna fortfarande inte var tillräckligt täta. Jag vågade inte hoppas så mycket och blev därför grymt överraskad när läkaren sa att jag var öppen fem cm. Det bestämdes att de skulle ta hinnorna och därmed låta vattnet gå, men de ville skicka upp oss till förlossningen först, eftersom det kunde gå fort sen och att de då ville kunna erbjuda smärtstillande. Mitt hopp steg lite till.

Väl uppe på förlossningen så togs hinnorna, vattnet gick och allt rullade det på. Så länge jag fick vara uppe och röra mig funkade det rätt bra att ta värkarna, de gångerna jag var tvungen att ligga ner var det värre. Att tvingas ligga still och titta in i en vägg och försöka kröka ryggen för att få ryggbedövning var ingen hit. Det hjälpte inte att narkosläkaren fick problem och fick sticka tre gånger. Besvärlig EDA står det i journalen, det är inget jag rekommenderar, fy faan. Efteråt kändes det bättre men ganska snart tyckte jag att värkarna gjorde lika ont som innan ryggbedövningen, nu efteråt har jag fattat att den faktiskt inte tog särskilt bra alls.

 Jag varvade att stå vid ståbord och sitta på bollen och elva timmar efter läkarundersökningen på BB-rummet var jag äntligen öppen de berömda tio centimetrarna. Det sägs att man ska räkna en cm per timme, men för mig var det alltså två timmar per cm istället, rätt tröttsamt. Så här långt tyckte jag ändå att det var överkomligt, jag minns att jag tänkte vid åtta på kvällen att det här kan jag faktiskt göra om, men snart därefter började jag tvivla, allt stannade upp och samtidigt blev det skiftbyte.
När man ligger och är öppen tio cm och har haft värkar i ett par dagar så är man inte så sugen på nya bekantskaper. Det slutade gå framåt, jag fick inga krystvärkar, jag fick feber istället och låg och toksvettades och försökte provkrysta, men inget hände. Tiden gick och jag började ge upp. Jag minns att jag sa till K att jag var rädd för att krysta, att jag inte fattade hur det skulle gå till. När jag hade varit öppen 10 cm i nästan tre timmar sa läkaren snitt, äntligen tänkte jag! Sen gick allt fort, K fick operationskläder och jag fick åka säng genom korridorerna, jag var rätt borta och tyckte att det kändes som på film, helt overkligt.

I operationssalen minns jag mest att jag låg och skakade, skakade nog både av medlet som stoppade värkarna men också av att verkligheten kom ikapp mig och jag blev rädd. Skulle vår bebis överleva? Skulle jag höra läskiga operationsljud? (jag hade läst nånstans att kejsarsnitt låter och blev galet rädd för det) Jag låg och skakade med armarna rätt ut som en korsfäst och jag var hysteriskt rädd, så jag bad K sjunga för mig, och modiga fina K sjöng och höll mig i handen. Några minuter senare hörde vi att han skrek, att vår lille pojke levde och skrek. 23.15, strax innan fredagen skulle bli lördag kom han, bara 14 minuter efter att läkaren nämnde ordet kejsarsnitt var han ute, och jag grät av tacksamhet, lättnad och chock.

Nu är han drygt fem månader och äter mosade ärtor, nu är han så självklar, men alldeles nyss var det så galet skört. Ibland slår det mig vilken tur jag har haft som fick bli gravid här och nu, som fick föda på ett sjukhus i Sverige. Hade det varit för 100 år sen, eller i nutid men i ett annat land som t ex Afganistan eller Sudan, då hade nog varken jag eller vår lillpärla överlevt. Jag är kär i hela vårdapparaten som fixade oss, heja svensk vård, heja läkaren som föredrog snitt framför klocka, heja lillpärlan som överlevde och HEJA K som fanns där som världens bästa stöd hela tiden.

Annonser

8 svar till “Förlossningen

  1. Heja er! Tack för solskenet en januarikväll!

  2. men åh, tårarna.

    heja alla er!

  3. Tårar även här! Kram

  4. Det är så skrämmande. Jag tittar omkring på alla barn och alla mammor i min närhet. Alla barn som aldrig ens hade kommit till utan modern medicin. Och så alla barn och alla kvinnor som inte hade levt. Hon som akutsnittades efter 28 timmar. Hon som var värksvag och aldrig hade kunnat föda utan lite hjälp på traven. Hon som har för litet bäcken och är snittad fyra gånger. Han som fastnade på vägen. Hon som låg i säte.

    Frågan är inte så mycket vilka av mina kompisar och deras barn som hade dött – det är lättare att räkna dem som hade överlevt. Det kommer så fruktansvärt nära.

    Vi hade en sån fantastisk förlossning, så rutinmässig, så enkel. Men för hundra år sen hade ingen av dem överlevt.

  5. Härligt att de tpg ett bra beslut tillslut och att allt.gick bra. Här blev de ingen Elis de blev en Valter:)

  6. Läser din berättelse och t’nker att det måste vara bland det mest omvälvande som kan hända en – så många känslor!
    Grattis till ditt liv :)
    ~Titti

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s