natur vs kultur

– eller att vara både den ickebiologiska och den biologiska mamman.

K och jag fick en fråga nyss:
Har ni funderat kring eller är ni oroliga för att ni ska få olika känslor för barnen. Att lillstjärnan blir mer K:s barn än det som Nylsa nu väntar.
Många som väntar barn nr två brukar fundera på om man kan älska barn nummer två lika mycket som barn nummer ett. För er får ju detta ännu en dimension. Förstår ni hur jag menar?

 Jag tycker att det är en bra fråga, jag gillar stora grundfrågor som natur vs kultur, gener vs social miljö osv osv.

Jag tycker inte att NATURLIGT är ett positivt begrepp. Jag är övertygad om att människans kulturella, socialt inlärda fernissa nästan alltid slår vår inneboende Neaendertalares syn på vad som är bra och dåligt. Jag tror att solidaritet är viktigare och starkare än djungelns lag, trots att (eller kanske just för att)  djungeln är naturligare.

Lillstjärnan och jag har inga gemensamma gener, men jag är helt trygg i att hon är min dotter och att jag är hennes mamma. Kanske är jag hjälpt av att jag från början hade adoption som första alternativ, för över fem år sen jag skickade in papper till soc om att jag ville adoptera som ensamstående, tankarna har hunnit mala många varv och landa ganska tryggt under tiden.

Under det år som har gått sen min dotter föddes har jag fascinerats av att det har känts så tryggt och enkelt att knyta an, redan när jag satte på henne hennes allra första blöja inne på förlossningsrummet så var hon min. Kärleken till henne hade redan börjat växa, och under det här året har den mångdubblats många gånger.

Jag tror faktiskt inte att det kommer vara så annorlunda med lillpärlan. Självklart finns det skillnader, det är mycket enklare för mig att faktiskt förstå att vi väntar barn nu när jag känner bebisen flera gånger om dagen. Ibland kunde jag känna lillstjärnan genom K:s mage, men inte lika tydligt och inte lika ofta. Det kommer så klart att vara annorlunda att vara den som föder istället för att vara den som sitter intill, men när bebisen väl är här så tror jag att det kommer bli ungefär som det var när lillstjärnan kom, kärleken kommer växa fram allteftersom vi lär känna varann.

Familjebegreppet är stort, och vår familj är skapad av oss, på våra villkor med en massa olika gener och med hjälp av en hel del mänskliga påfund som hjälpsamhet, donation, insemination, IVF, flygresor, sprutor och annat. Vår familj är inte ett dugg NATURLIG och det är jag glad för.

Jag är så tacksam för att vi båda får vara med om båda sätten att bli mammor, och att vi får möjlighet att ge lillstjärnan ett syskon. Jag är tacksam för all kärlek vi har och får.

Annonser

11 svar till “natur vs kultur

  1. Jag håller nog med om det där att det är en dimension till utöver ”kan jag älska nästa barn lika mycket?”. Nu ska vi nog inte ha fler av andra anledningar, men jag tittar ibland på min fina, underbara, perfekta unge och tänker ”hur skulle jag någonsin kunna skapa något tillnärmelsevis lika bra?”.

  2. En bra fråga och ett jättefint svar!
    Tycker att det är så häftigt att ni får vara med om varsin graviditet.

    /Malena

  3. Tack för ett fint svar – Det känns ändå in i mitt hjärta hur stor, ärlig och genuin er kärlek er till varandra, till barnen

    Kram

  4. fin svar! Kram

  5. Så otroligt fint svar! Ja, adoptionstanken gör saker lättare när man hanterar frågor kring föräldraskap, biologi och kärlek tycker jag.

    Kram

  6. Du är så klok!

  7. Visserligen kan jag förstå att det är en klok fråga och ytterligare en dimension på moderskapet, fast jag blir också liiite provocerad av själva frågan – om det är ett hetropar så funderar väl ingen över om den ”icke-gravida” föräldern älskar ett barn mer eller mindre än den som varit gravid? (Ja, jag förstår skillnaden i att ni bägge är/varit gravida med det ena barnet men ändå – den största delen av kärleken till ett barn kommer av livet tillsammans med det, oavsett om man har burit det i sin mage eller inte).

  8. Ni är som gjorda för att vara både och. Kram.

  9. En gång för hundra år sen läste/kommenterade du min blogg och idag kikar jag in och säger stort grattis till föräldraskapet! Så härligt att se att att barnen trillar in till alla gamla bloggvänner, hur nu än barnen blir till.

  10. Fint och egentligen självklart svar. Ni har snart två fina barn som är era lika mycket, oavsett. Det är så himla roligt att det verkligen funkade!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s