Galet?

K skickade en länk till  mig nyss, där står det en del om vad som händer i vilken vecka, vilka kroppsdelar och organ som bildas och en massa annat matnyttigt, t ex har jag fått veta att embryot redan har blindtarm och näsborrar, det är så galet konstigt att jag verkligen inte begriper hur jag nånsin ska kunna fatta.

Varför utvecklar kroppen något så onödigt som en blindtarm bland de första grejerna? Eller är det så att den inte är helt onödig, gör den någon nytta under fosterstadiet?

några dagar senare

Inser att det kommer ta mer än några dagar innan jag fattar vad det är som har hänt. Allt rullar på som vanligt och samtidigt inte alls som vanligt utan helt förändrat. Jag försöker greppa att vi faktiskt har testat positivt, att vi äntligen fått se ett riktigt plus. Det var till och med ett starkt plus, inte någon tvetydig skugga, utan ett alldeles tydligt och klart plus.

Självklart är jag orolig, men märkligt nog överskuggas oron av någon slags förvissning, något slags lugn. Jag tror att det kommer gå bra. Även om risken för missfall är stor så här tidigt är det trots allt vanligare att det går bra än att det går åt helvete. Just nu vill jag höra till de vanliga. Jag väljer att tro att det kommer gå bra.

Ändå vågar jag inte tänka tanken hela vägen, tänk om det verkligen är så att vi kommer få barn? Konkreta tankar blandas med vaga känslor. Jag såg en sandlåda hos några kompisar och tänkte att det är en sån vi ska ha, men jag kan ändå inte föreställa mig att ett plus på en plaststicka kan leda till något så stort som att vi skulle bli tre, att det skulle komma en helt ny människa. En ny, hit, till oss.

Snart skulle det varit dags för oss att få börja med våra landstingsfinansierade försök på Huddinge, men vi fixade inte att pausa och vänta längre än vi redan hade gjort. Det blev en sista resa söderut och hittills verkar det som att den resan gick bra.

Rubrik

Det har hänt, jag kan inte riktigt fatta att det är på riktigt, men det har faktiskt hänt till slut.

Det magiska fantastiska plusset har äntligen visat sig hemma hos mig och K.

Förundrad, förvånad och förvirrad. Glad och orolig. Kan inte ta in allt detta stora. Känns som att det är för bra för att vara sant. Självklart orolig för allt som kan hända, vågar absolut inte riktigt tro på att det är sant, men samtidigt GLAD att vi äntligen har kommit så här långt. Det har vi aldrig gjort förut. Svindlande. Nylsavillhabarn kanske faktiskt kommer få barn till slut, ett barn tillsammans med fantastiska K.

tid – livet spretar

Ikväll är jag ensam hemma, det är ovanligt. K är bortrest, inte så länge,  men tilllräckligt länge för att jag ska sakna henne oerhört mycket. Mitt gamla singelliv känns oftast långt borta och är inte ett dugg efterlängtat, men just nu när jag sitter ensam hemma så inser jag att bloggen och mitt gamla liv hör ihop.

När jag var ensam hade jag ett behov av att  bolla, älta, mala och diskutera via bloggen. Det behovet har minskat nu när jag har K att prata med, är grymt glad att jag har någon som vill prata med mig om allt det jag tycker är viktigt. Men minskat betyder inte försvunnit, det är bara inte lika viktigt längre. När det inte är viktigt försvinner det bland allt annat som ska göras, samtidigt dyker det upp oftare och oftare och jag inser att jag saknar kommunikationen med er andra. Blir så lycklig när jag får höra STORA och små nyheter, allt fantastiskt  som händer vill jag vara med om, samtidigt blir jag sämre och sämre på att kommentera och är helt usel på att skriva själv.

Grattis tilll mina fina vänner som mer eller mindre högljutt har avslöjat underbara omvälvande nyheter, jag finns här med er, även om jag är alldeles för tyst när jag hejar massvis härifrån min lilla förort.

Utanför köksfönstret har vi ett galet blommande, men samtidigt döende äppelträd, där nånstans mitt emellan finns Nylsa, hon trivs och blommar men själva Nylsaidentiteten har varit på utdöende i ett drygt år nu. På något sätt kommer Nylsa finnas kvar, i en blandning av alla identiteter, men det blir nog ett sporadiskt uppdaterande, mycket händer, men det mesta väljer jag att prata med K om istället för att skriva på bloggen.

ett år fyllt av kärlek

För ett år sen var jag på min första dejt med K. Idag återvände vi till brottsplatsen; rosé, räkmacka sol och hångel funkade lika bra nu som för ett år sen. Helt fantastiskt att vi har haft varann ett år redan. Ett år fullproppat av kärlek. Det är stort, det är lycka.

Vi har firat och vi har planerat. Jag är lycklig.

grejer som händer

Vi fick ett brev idag, ett spännande brev från Karolinska. Imorgon är det ett år sen jag och K var på vår första dejt, imorgon ska det alltså firas ordentligt, men vi har haft bra anledningar att tjuvstarta idag.

Som ni vet gick allt väldigt fort när vi, några veckor efter bloggträffen, hade varit på vår första dejt. Efter dejten dejtade vi lite till, blev kära och flyttade ihop. Några veckor senare ställde vi oss i kö för insemination/IVF på Karolinska i Huddinge. Då sas det att kötiden skulle vara drygt ett och ett halvt år, det kändes helt oöverkomligt länge då. Idag, 1o månader senare, damp det ner ett brev. De undrar om vi fortfarande vill. Klart vi vill. Galet mycket till och med. Efter alla mina varv ner till Danmark, först som singelförsökare och sen tillsammans med K så känns det helt obegripligt att vi faktiskt kanske kan få hjälp här hemma.

Det är nog inte riktigt så bra som att vi är framme i kön, men jag tror ändå inte att det kommer dröja så grymt länge till, kanske kan vi få komma igång efter sommaren. I så fall kommer vi vara två gifta kvinnor som försöker få barn tillsammans. Tänk om jag hade vetat det när jag anmälde mig till adoptionskurs i slutet av 2005. Livet förändras. Det är galet och underbart.

Jag saknar bloggen

Japp, så är det faktiskt, saknar att blogga men har inte vetat vad jag ska skriva så jag har tigit istället. Men nu längtar jag tillbaka hit. I lilla huset planeras det för fullt, högt och lågt, gott och blandat. Jag ska försöka klura ut vad av allt som händer som kan passa här och försöka komma tillbaka med något snart.

Svårt att vara nyttig

Mitt nyttiga liv börjar inte toppen. Stressig jobbahemma-förmiddag blev massor med kaffe och ingen frukost, det är inte så man ska starta. På väg för att mellanlanda på kontoret innan eftermiddagens  möte slank jag in på seven-eleven, hann shoppa en lunch-trekantsmacka med renstek innan jag kom på att vitt polarbröd är så icke GI man bara kan komma. 

På väg till kontoret blev jag stoppad av en människa som stod och delade ut gratisprover med choklad, fick en stor 200 grams chokladkaka i handen.

Så nu sitter jag här med mackan i magen och chokladkakan ligger och ser ganska god ut där den ligger på skrivbordet, än så länge är den oäten. Ska nog spara den till någon krisdag.

Trots allt absolut ingen katastrof, röker fortfarande inte och enligt vågen har jag inte gått upp ett gram trots fem veckors ickerökande, visserligen inte gått ner heller, men att ligga stilla är än så länge ok.

Tack för alla era fina kommentarer – ni är bäst!

Nylsa goes nyttig

I ickeförsökarlandet är det lätt att man blir väl onyttig, det känns helt enkelt inte särskilt viktigt att leva nyttigt när det ändå inte blir några barn och man har långpaus från försökandet, men det är faktiskt rätt korkat tänkt. Därför har jag insett att det krävs lite förändringar trots att jag inte försöker bli gravid just nu. Jag ska helt enkelt göra ett seriöst försök att leva lite nyttigare. Egentligen finns det flera anledningar, lite nyttighet skadar sällan, men de två stora anledningarna är:

• jag ska visa mig i en bröllopsklänning om mindre än ett halvår. Jag ska få säga, ja, jag vill, I do till finaste fina K på självaste paraddagen. Underbart men läskigt, och jag vill inte se ut som en stoppad korv på bilderna.
• jag vill att livet med K ska bli långt och roligt.

Så, om livet ska bli långt och roligt och om man samtidigt har tänkt att man ska chocka sig själv och omgivningen med att visa sig i bröllopsklänning så krävs att man faktiskt börjar bli lite bättre på att ta hand om sig själv.

Några kilon ska bort, konditionen ska förbättras samtidigt som gäddhänget på överarmarna bör minskas, dessutom ska det dras ner på vindrickandet som varken är hälsosamt eller bra för ickerökarkaraktären.

Receptet? Planen för att lyckas ser ut så här:
Fortsatt ickerökande, är uppe i fem veckor nu och hittills går det faktiskt bra. För att kickstarta nyttolivet och hindra ickerökarextrakilon blir det en vit vinfri februari. Ingen alkohol = inget dåligt ömdöme när det kommer till cigg, mat, chips och godis eller något annat onyttigt. Hyfsat GI-inspirerad mat, minimalt med fusk, allmänt tråkigt förnuft som att tänka efter före ska också vara ingredienser i det nyttiga livet.

Som en hälsosam Piffi allkrydda läggs simning 2 ggr i veckan ovanpå allt ickerökande, ickeätande och ickedrickande. Klämkäckt, hälsosamt och ack så nyttigt. Innerst inne tycker jag att det låter rätt fruktansvärt, men trots det väl värt ett försök.  

Finaste K gav mig en ickerökarpresent, den saknade baddräkten, det som hittills använts som ursäkt för att inte komma igång med simmandet kan inte längre användas som ursäkt. Nu finns den, visserligen i form av ett presentkort som ligger på köksbänken, imorgon ska presentkortet materialiseras till en riktig som man faktiskt kan simma i.

inbjudningar

Tyvärr har jag inga fler inbjudningar att skicka, men vill man kan man anmäla sig på spotify.com, har hört att det då kan ta allt mellan två dagar och tre veckor, men efter ett tag ska det i alla falll dimpa ner en inbjudan i inboxen. Vill man inte vänta kan man så klart anmäla sig till betalvarianten eller se om man känner någon som har någon inbjudan kvar.

Snart ska jag förhoppningsvis komma tillbaka och skriva om något annat, men tills dess så kan jag meddela att det har gått en vecka, fem dagar, elva timmar och 58 min sen jag rökte sist. Rätt nöjd och faktiskt inte ett dugg röksugen.