Ikväll ska vi iväg till föräldrakursens första möte, ännu ett av alla steg som gör att det känns lite verkligare, att det verkligen händer oss, att vi faktiskt väntar barn. Spännande.

De andra kursdeltagarna är också flatpar, och just nu sitter jag här och är grymt nyfiken på de andra blivande föräldrarna i gruppen. Vilka de är, hur deras väg till graviditet och barn har varit och ifall vi kommer gilla varann eller inte. En och en halv timme till ska jag försöka göra nytta på jobbet, sen blir det fika med finaste älskade K och därefter stilllas förhoppningsvis min nyfikenhet lite när det är dags för kursstart.

Tiden står stilla och går samtidigt galet fort. Vi är nere på tvåsiffrigt nu. Det är färre än 100 dagar kvar till dagen D, 99 st närmare bestämt. Dagen D kan visserligen infinna sig både tidigare och senare än beräknat, men det får bli en annan historia i så fall.

Tyvärr vill inte wordpress och räknaren fungera tillsammans och jag har inte riktigt energi nog att leta upp en som gör det, men hade det funnits en nedräknare här på sidan så hade den alltså sagt 99 dagar kvar.

K och jag har ägnat helgen åt att träffa familj och släkt, på hemvägen var bilen fylld med grejer som vi förhoppningsvis snart kommer ha nytta av: spjälsäng, lära-gå-vagn, babyleksaker mm mm. Helt obegripligt, fantastiskt spännande och alldeles på riktigt står alla grejerna och väntar i det blivande lilla barnrummet.

Sakta men säkert börjar jag ta in att något stort kommer att hända i våra liv, det är fortfarande rätt obegripligt så klart, men små och stora praktiska steg tas så sakteliga och för varje grej blir det lite mera verkligt.

Vi var hos Ks ena syster för några veckor sen, med oss hem fick vi några nappflaskor och en nappflaskstorkställning. Mycket märkligt att se nappflaskor stå på bänken i vårt kök, så märkligt att varken jag eller K har kommit oss för att stoppa undan dem i något skåp än.

Lilla huset är litet, men vi har en hyfsat stor oinredd källare att växa i, så vi försöker göra vår trerummare till en fyra. Helgerna den senaste tiden har ägnats åt att bygga, gipsa och spackla väggar, nu är även tapeter hemköpta och snart ska de upp på väggarna. Därefter blir det äntligen dags att förvandla det gamla skruttiga gästrummet till det det var tänkt att bli från början, ett efterlängtat barnrum. Förhoppningsvis ska båda rummen vara klara till jul…

Vår rostiga gamla bil utan servo hamnade så klart på listan över välbehövliga förändringar, den duger helt enkelt inte till att köra runt med när vi kommer hem med en liten bebis, igår bestämde vi oss till slut, nu är en nyare 10 år yngre, säkrare och orostig variant inköpt. Kombi, med plats för barnvagn.

Barnvagnsdjungeln var nästa grej som skulle utforskas, hur bestämmer man sig för vad man ska ha, hur mycket det får kosta, nytt eller begagnat, rörliga eller fasta hjul osv? Planen var att kolla på nya och sen köpa en begagnad på blocket. Vi fick tummen ur och åkte till en barnvagnsaffär idag, träffade en tålmodig försäljare som kunde förklara skillanden på kombivagn och duokombi, visa sittdelar och liggdelar och hur man sätter ihop dem. Till sist såg vi en ensam stackars vagn i ett hörn, 2 000 kr billigare än alla andra vagnar. Utgående modell, sista exemplaret. Vi skulle ju bara titta, skulle inte lägga pengar på en ny vagn. Den var fin, den var billig och efter några minuters velande bestämde vi att den skulle bli vår. Nu står den här i vardagsrummet och påminner om det stora som förhoppningsvis ska hända, det är stort och magiskt. Jag tror faktiskt att jag börjar fatta, och jag vågar tro på att det är sant.

Tack för alla grattis, ni är fantastiska allihop!

Idag bestämde vi att det inte är hemligt längre, idag fick vi se ett mirakel. Lösenordet är borttaget på de äldre inläggen, och jag tror att jag vågar skriva det helt öppet nu. K och Nylsa väntar barn. Jo, det är faktiskt så, på riktigt.

Idag var vi på RUL (rutinultraljud), där fick vi se knodden i full action, helt fantastiskt obegripligt och faktiskt alldeles sant. Enligt barnmorskan såg hon/han perfekt ut och enligt henne har det gått 19 fulla veckor redan, i min värld är det inte riktigt sant eftersom vi vet när vi gjorde det, men vi går på hennes tideräkning nu, det diffar ändå bara på ett par dagar. I början på februari är knodden beräknad att komma ut till oss, svindlande.

Det är märkligt, obegripligt och helt omöjligt att fatta att vi har kommit så här långt. Efter alla mina försök som singel och sen tilllsammans med K så tar det tid att våga tro, men nu tror jag på att det kan bli bra. Vi har sett knodden och hjärtat slår, armar och ben viftar och inget tyder på att något dåligt ska hända. Så jag tror. Tror på att det ska gå bra.

I Ks livmoder växer någon som förhoppningsvis ska bli vårt barn, det är fantastiskt och underbart, men svårt att ta in.

Jag längtar efter en massa saker, längtar efter enkla grejer som chips, men längtar också efter att få berätta, längtar efter att få veta, längtar efter att få blogga. Allt har nog sin tid, jag tror att en del av den tiden kommer snart.

NYC var underbart, att vara på bröllopsresa med världens bästa, roligaste, sexigaste, smartaste och finaste fru var fantastiskt. Nylsa is fine. Life is sweet. Jag avskyr svengelska, gillar inte heller svennar som kryddar svenskan med engelska. Dags att sätta punkt.

Om några timmar ringer väckarklockan, taxin är bokad, väskan nästan packad och det sista jobbet är snart fixat. Här vankas det bröllopsresa. New York ska få besök av fruarna Nylsa och K, en grymt efterlängtad semester börjar snart. Jag längtar.

Här vankas det bröllop om några timmar, börjar faktiskt bli nervös på riktigt, samtidigt galet kul.

Idag var det dags, vi var och gjorde ett VUL för att se om vårt magiska plus verkligen var sant. Jag har varit hyfsat lugn och faktiskt trott att allt ska gå bra, men minuterna innan när vi satt och väntade i väntrummet var vidriga. Skulle vi få se det omtalade pickandet eller skulle det vara tomt? Fjärilar i magen och grymt nervös väntan.

Trolleri, magi eller vad det nu ska kallas, fantastiskt var det oavsett. En liten liten varelse växer just nu i Ks livmoder, hjärtat blinkade, gyn mätte och pratade och sa att allt såg bra ut än så länge. Ultraljudsbild till oss. 7 veckor och tre dagar av graviditeten har gått och hittills verkar det ha gått bra, massa veckor och dagar fyllda av oro och väntan är kvar, men jag tror faktiskt nu, jag tror på miraklet. Det kan bli barn och vi kanske får träffa vårt någon gång under februari nästa år.

Peter Tosh har en hel del vettigt att säga, och lite kanske inte riktigt lika vettigt. Me like. I am that I am.