Här ska ni få det längre svaret.

Eftersom lillpärlan var grymt efterlängtad och eftersom jag är den optimistiska typen som tyckte att nu var det väl snart dags så var jag helt inställd på att han skulle vara snäll och komma lite lagom för tidigt, jag hade liksom redan väntat klart lååångt före BF, men så blev det inte. Intensivt gick jag runt och kände efter, men det enda jag kunde känna var lite molvärk och nån enstaka ond sammandragning här och var,  BF-dagen kom och inte ett skit hände förutom att molvärken kanske kom för att stanna.

En knapp vecka efter BF kom de första värkarna och på tisdagkvällen började jag klocka dem. Torsdag morgon insåg jag att jag visserligen inte hade några tre värkar på tio minuter som man ska ha, men jag hade å andra sidan inte haft mer än 30 minuters värkpaus på två dygn och att inte få sova längre än 30 minuter i taget gör inga positiva stordåd med en direkt.

Gråtande ringde jag förlossningen och sa att jag inte fixar det här längre. Vi hade bestämt sen tidigare att vi ville till SÖS, men där var det så klart fullt. De ville skicka oss till andra ställen men jag sa nej, vi ska till SÖS. Det kändes tryggast att få komma dit, och så är ju lillstjärnan och jag födda där, och så var det ju en liten bajare vi väntade på, så SÖS skulle det bli… Alltså tackade jag nej till andra förslag och sa att jag skulle försöka vänta lite till. Tredje gången jag ringde fick vi åka in, värkarna var fortfarande oregelbundna men koordinatorn på förlossningen höll med om att det knappast skulle hjälpa mig och bebisen med en tredje vakennatt.

När vi kommit in erbjöds jag en efterlängtad blandning av morfin och bricanyl för att kunna få sova, jag tackade glatt ja. Vi skickades ner till BB och bäddade ner oss, runt tiotiden försvann värkarna och jag somnade ovaggad. Vid fyratiden på natten vaknade jag av att värkarna var tillbaka, med sex timmars sömn i kroppen kändes det ändå helt annorlunda, och jag började hoppas på att det kanske var dagen D nu. Utanför åskade det och jag satt och tittade ut över Årsta och hoppades och klockade mina värkar.

Vid nio på fredagsmorgonen var det äntligen dags för läkarundersökning och planering av igångsättning eftersom värkarna fortfarande inte var tillräckligt täta. Jag vågade inte hoppas så mycket och blev därför grymt överraskad när läkaren sa att jag var öppen fem cm. Det bestämdes att de skulle ta hinnorna och därmed låta vattnet gå, men de ville skicka upp oss till förlossningen först, eftersom det kunde gå fort sen och att de då ville kunna erbjuda smärtstillande. Mitt hopp steg lite till.

Väl uppe på förlossningen så togs hinnorna, vattnet gick och allt rullade det på. Så länge jag fick vara uppe och röra mig funkade det rätt bra att ta värkarna, de gångerna jag var tvungen att ligga ner var det värre. Att tvingas ligga still och titta in i en vägg och försöka kröka ryggen för att få ryggbedövning var ingen hit. Det hjälpte inte att narkosläkaren fick problem och fick sticka tre gånger. Besvärlig EDA står det i journalen, det är inget jag rekommenderar, fy faan. Efteråt kändes det bättre men ganska snart tyckte jag att värkarna gjorde lika ont som innan ryggbedövningen, nu efteråt har jag fattat att den faktiskt inte tog särskilt bra alls.

 Jag varvade att stå vid ståbord och sitta på bollen och elva timmar efter läkarundersökningen på BB-rummet var jag äntligen öppen de berömda tio centimetrarna. Det sägs att man ska räkna en cm per timme, men för mig var det alltså två timmar per cm istället, rätt tröttsamt. Så här långt tyckte jag ändå att det var överkomligt, jag minns att jag tänkte vid åtta på kvällen att det här kan jag faktiskt göra om, men snart därefter började jag tvivla, allt stannade upp och samtidigt blev det skiftbyte.
När man ligger och är öppen tio cm och har haft värkar i ett par dagar så är man inte så sugen på nya bekantskaper. Det slutade gå framåt, jag fick inga krystvärkar, jag fick feber istället och låg och toksvettades och försökte provkrysta, men inget hände. Tiden gick och jag började ge upp. Jag minns att jag sa till K att jag var rädd för att krysta, att jag inte fattade hur det skulle gå till. När jag hade varit öppen 10 cm i nästan tre timmar sa läkaren snitt, äntligen tänkte jag! Sen gick allt fort, K fick operationskläder och jag fick åka säng genom korridorerna, jag var rätt borta och tyckte att det kändes som på film, helt overkligt.

I operationssalen minns jag mest att jag låg och skakade, skakade nog både av medlet som stoppade värkarna men också av att verkligheten kom ikapp mig och jag blev rädd. Skulle vår bebis överleva? Skulle jag höra läskiga operationsljud? (jag hade läst nånstans att kejsarsnitt låter och blev galet rädd för det) Jag låg och skakade med armarna rätt ut som en korsfäst och jag var hysteriskt rädd, så jag bad K sjunga för mig, och modiga fina K sjöng och höll mig i handen. Några minuter senare hörde vi att han skrek, att vår lille pojke levde och skrek. 23.15, strax innan fredagen skulle bli lördag kom han, bara 14 minuter efter att läkaren nämnde ordet kejsarsnitt var han ute, och jag grät av tacksamhet, lättnad och chock.

Nu är han drygt fem månader och äter mosade ärtor, nu är han så självklar, men alldeles nyss var det så galet skört. Ibland slår det mig vilken tur jag har haft som fick bli gravid här och nu, som fick föda på ett sjukhus i Sverige. Hade det varit för 100 år sen, eller i nutid men i ett annat land som t ex Afganistan eller Sudan, då hade nog varken jag eller vår lillpärla överlevt. Jag är kär i hela vårdapparaten som fixade oss, heja svensk vård, heja läkaren som föredrog snitt framför klocka, heja lillpärlan som överlevde och HEJA K som fanns där som världens bästa stöd hela tiden.

Dags att trotsa regn och blåst och åka in till stan och hämta lillkillens första pass. Ska nog satsa på att kolla på en DVD-spelare till lillstjärnan samtidigt.

Nu behöver jag som ovan charterresenär era tips. Vi vill ha lite värme men vill vare sig åka till diktaturer eller till länder som förbjuder homosexualitet, så nu har vi landat i att det nog är Kanarieöarna vi ska åka till. Men vilken ö ska vi välja? Tips på hotell, områden, arrangörer och annat vi ska tänka på när vi bokar mottages tacksamt. Än så länge har jag bara surfat runt lite på ticket.se och fattat att barnpool och lägenhet nog är krav, och så helst riktigt nära stranden och nära någon form av centrum.

Det finns mycket att fira idag, småsaker som att jag får sitta alldeles ensam i köket och surfa till exempel. Men framförallt firar jag mina fina vän och hennes fru som fått ett underbart och efterlängtat besked på VUL idag, två små tickande hjärtan!  Hurra för er, jag är så glad för er skull!

När de tittade i vårt bröllopsalbum sa en av dem - det här skulle aldrig kunna hända i Afrika. Hon har säkert rätt i att det inte skulle kunna hända nu, men jag tror ändå att förändring går. För 20 år sen hade vi inte kunnat ha vårt bröllop här i Sverige, och kan det förändras här så måste det kunna förändras där med, trots alla andra stora problem som HIV/AIDS, rasism, patriarkat, klasskillnader, våldtäkter, trakasserier och annat som spökar parallellt.

Det är nyttigt att möta andra perspektiv, och det är nyttigt att se sig själv med andra ögon. Vi – det svenniga flatparet i förorten – vi som tycker att vi är rätt vanliga mitt i vårt tvåbarnskaos, vi hade inte kunnat leva som vi gör om inte många hade kämpat före oss. Vi är skyldiga oss själva att göra samma sak, på de sätt vi kan. Ibland kan en middag med långväga gäster vara en bra början.

K är ute ikväll och jag är hemma med de två små.  Efter en rörig timme med gröt, tandborstning, pyjamaspåklädning, amning av lillpärlan parallellt med nattning av lillstjärnan och skrik från båda, efter den timmen har det varit lugnt. Nu har båda sovit ett bra tag och jag sitter här och toknjuter. Dricker ett glas rött, njuter av tystnaden och förundras över hur bra allt kunde bli.

Drygt tre månader har gått sen han kom, lillkillen som gjorde att lilla familjen helt plötsligt inte var så särskilt liten längre. Nu inser jag vad fort man glömmer. Det känns redan helt overkligt att jag har varit gravid, att han som nu känns så självklar i vår familj då var någon vi pratade med genom magen. Den gigantiska magen som jag nu bara kan se på bild men som jag inte riktigt kan fatta fanns på riktigt, kan inte fatta att den var en del av mig. Jag är framme nu, efter alla resor, piller, mediciner, ultraljud, minustester och annat så har jag landat, landat som Nylsa – tvåbarnsmorsan.

Hade tänkt lägga upp en förlossningsberättelse och sen säga hejdå till bloggen. Nylsa har fått barn nu, två stycken till och med. Vad mer finns att säga liksom? Men förlossningsberättelsen vill inte bli färdig och bloggen lockar, så kanske kommer Nylsa stanna kvar i bloggvärlden på något sätt. Vet bara inte i vilken form. Den som är tålmodig får se, för även om det går bra så går det knappast fort.

Lillebror lillpärlan, sex veckor gammal finkorv.

Storasyster  lillstjärnan, sex veckor gammal finkorv.

Hon kommer börja på ett litet föräldrakooperativ som  ligger 300 m hemifrån och det mesta känns riktigt bra. MEN vi är deras första regnbågsfamilj och funderar på vad vi kan göra för att informera så bra som möjligt utan att göra det hela till en för stor grej.

Idag hade vi inskolningssamtal med en av pedagogerna och pratade med henne om att köpa in några bra böcker med alternativa familjebildningar, så nu behöver jag er hjälp. Vad ska vi rekommendera för böcker? Jag måste erkänna att jag tyvärr har usel koll på utbudet och ännu sämre koll på vilka som är bra. Alla tips mottages tacksamt.

Det är ofattbart och helt fantastiskt på en gång. Har massvis att skriva om, men vi är helt inne i ett magiskt kaotiskt nybörjartvåbarnsliv, så skrivandet får vänta. Gissar att det kommer om ett tag, men tills dess kan jag bara säga en sak: 
me like tvåbarnskaos.