Igår hade vi besök av fyra afrikanska människorättsaktivister, de är här för att gå en kurs i mänskliga rättigheter med inriktning på HBT-frågor och i kursen ingår ett besök hos en HBT-familj i Sverige. Jag tror att vi var lika exotiska för dem som de var för oss, på ett bra sätt. De är så klart stora skillnader att jobba med mänskliga rättigheter i Afrika (Zambia, Kenya och Uganda), jämfört med att vara en mammaledig flata i förorten utanför Stockholm, men jag tror att vi har mycket att ge varann just därför.
När de tittade i vårt bröllopsalbum sa en av dem - det här skulle aldrig kunna hända i Afrika. Hon har säkert rätt i att det inte skulle kunna hända nu, men jag tror ändå att förändring går. För 20 år sen hade vi inte kunnat ha vårt bröllop här i Sverige, och kan det förändras här så måste det kunna förändras där med, trots alla andra stora problem som HIV/AIDS, rasism, patriarkat, klasskillnader, våldtäkter, trakasserier och annat som spökar parallellt.
Det är nyttigt att möta andra perspektiv, och det är nyttigt att se sig själv med andra ögon. Vi – det svenniga flatparet i förorten – vi som tycker att vi är rätt vanliga mitt i vårt tvåbarnskaos, vi hade inte kunnat leva som vi gör om inte många hade kämpat före oss. Vi är skyldiga oss själva att göra samma sak, på de sätt vi kan. Ibland kan en middag med långväga gäster vara en bra början.
