några dagar senare

Inser att det kommer ta mer än några dagar innan jag fattar vad det är som har hänt. Allt rullar på som vanligt och samtidigt inte alls som vanligt utan helt förändrat. Jag försöker greppa att vi faktiskt har testat positivt, att vi äntligen fått se ett riktigt plus. Det var till och med ett starkt plus, inte någon tvetydig skugga, utan ett alldeles tydligt och klart plus.

Självklart är jag orolig, men märkligt nog överskuggas oron av någon slags förvissning, något slags lugn. Jag tror att det kommer gå bra. Även om risken för missfall är stor så här tidigt är det trots allt vanligare att det går bra än att det går åt helvete. Just nu vill jag höra till de vanliga. Jag väljer att tro att det kommer gå bra.

Ändå vågar jag inte tänka tanken hela vägen, tänk om det verkligen är så att vi kommer få barn? Konkreta tankar blandas med vaga känslor. Jag såg en sandlåda hos några kompisar och tänkte att det är en sån vi ska ha, men jag kan ändå inte föreställa mig att ett plus på en plaststicka kan leda till något så stort som att vi skulle bli tre, att det skulle komma en helt ny människa. En ny, hit, till oss.

Snart skulle det varit dags för oss att få börja med våra landstingsfinansierade försök på Huddinge, men vi fixade inte att pausa och vänta längre än vi redan hade gjort. Det blev en sista resa söderut och hittills verkar det som att den resan gick bra.