Idag var det dags, vi var och gjorde ett VUL för att se om vårt magiska plus verkligen var sant. Jag har varit hyfsat lugn och faktiskt trott att allt ska gå bra, men minuterna innan när vi satt och väntade i väntrummet var vidriga. Skulle vi få se det omtalade pickandet eller skulle det vara tomt? Fjärilar i magen och grymt nervös väntan.
Trolleri, magi eller vad det nu ska kallas, fantastiskt var det oavsett. En liten liten varelse växer just nu i Ks livmoder, hjärtat blinkade, gyn mätte och pratade och sa att allt såg bra ut än så länge. Ultraljudsbild till oss. 7 veckor och tre dagar av graviditeten har gått och hittills verkar det ha gått bra, massa veckor och dagar fyllda av oro och väntan är kvar, men jag tror faktiskt nu, jag tror på miraklet. Det kan bli barn och vi kanske får träffa vårt någon gång under februari nästa år.
Surfar runt och försöker få koll på vad det är gravida ska och inte ska äta, inser att trots att jag har försökt bli gravid så länge så har jag dålig koll på vad som gäller efter ett positivt gravtest. Ser på livsmedelsverkets sida att sushi tydligen är ok nu (vad hände med gravidsushin?), och att man nuförtiden kan äta både gravad och rökt lax om den är nygjord, men att reglerna har flyttat över till ostar istället, nu ska man skära av kanten på mögelostar även om de är pastöriserade. Känns som en ny värld, en spännande och konstig ny värld. Är verkligen en kant på en brieost farlig?
Surfar vidare och försöker ta reda på om det är farligt att vi låter katterna komma upp i sängen. Toxoplasmus verkar inget vidare. Har så klart hört förut att gravida ska undvika att tömma kattlådan, men räcker det? Våra katter har ingen låda som ska tömmas, de har en kattlucka och går ut istället, men sen kommer de ju in igen, och de hoppar upp i sängen och sover, måste vi sluta med det?
K skickade en länk till mig nyss, där står det en del om vad som händer i vilken vecka, vilka kroppsdelar och organ som bildas och en massa annat matnyttigt, t ex har jag fått veta att embryot redan har blindtarm och näsborrar, det är så galet konstigt att jag verkligen inte begriper hur jag nånsin ska kunna fatta.
Varför utvecklar kroppen något så onödigt som en blindtarm bland de första grejerna? Eller är det så att den inte är helt onödig, gör den någon nytta under fosterstadiet?
Inser att det kommer ta mer än några dagar innan jag fattar vad det är som har hänt. Allt rullar på som vanligt och samtidigt inte alls som vanligt utan helt förändrat. Jag försöker greppa att vi faktiskt har testat positivt, att vi äntligen fått se ett riktigt plus. Det var till och med ett starkt plus, inte någon tvetydig skugga, utan ett alldeles tydligt och klart plus.
Självklart är jag orolig, men märkligt nog överskuggas oron av någon slags förvissning, något slags lugn. Jag tror att det kommer gå bra. Även om risken för missfall är stor så här tidigt är det trots allt vanligare att det går bra än att det går åt helvete. Just nu vill jag höra till de vanliga. Jag väljer att tro att det kommer gå bra.
Ändå vågar jag inte tänka tanken hela vägen, tänk om det verkligen är så att vi kommer få barn? Konkreta tankar blandas med vaga känslor. Jag såg en sandlåda hos några kompisar och tänkte att det är en sån vi ska ha, men jag kan ändå inte föreställa mig att ett plus på en plaststicka kan leda till något så stort som att vi skulle bli tre, att det skulle komma en helt ny människa. En ny, hit, till oss.
Snart skulle det varit dags för oss att få börja med våra landstingsfinansierade försök på Huddinge, men vi fixade inte att pausa och vänta längre än vi redan hade gjort. Det blev en sista resa söderut och hittills verkar det som att den resan gick bra.
Det har hänt, jag kan inte riktigt fatta att det är på riktigt, men det har faktiskt hänt till slut.
Det magiska fantastiska plusset har äntligen visat sig hemma hos mig och K.
Förundrad, förvånad och förvirrad. Glad och orolig. Kan inte ta in allt detta stora. Känns som att det är för bra för att vara sant. Självklart orolig för allt som kan hända, vågar absolut inte riktigt tro på att det är sant, men samtidigt GLAD att vi äntligen har kommit så här långt. Det har vi aldrig gjort förut. Svindlande. Nylsavillhabarn kanske faktiskt kommer få barn till slut, ett barn tillsammans med fantastiska K.
