lite mera

Tusen tack för alla fina kommentarer. Här kommer lite fler bilder från igår. Vi började med picknick i en liten hemlig trädgård som drivs av Stockholm stad, bakom ett plank uppe på söder döljer sig det här:

Picknick med champagne, ringar, snittar, choklad och annat gott. En filt på en stentrappa blev perfekta stolar och bord.

 

Galet traditionellt, samtidigt väldigt roligt och romantiskt.

Middagsrestaurang var bestämd sen länge, stället där vi sågs för första gången. Då var det bloggträff med libanesiskt på kvällen. Meze plus mixed grill kändes som en helgjuten repris, gott då, fantastiskt gott nu. Ni som var med sist vet vad jag pratar om.

psst

Kan inte hålla mig till imorgon, berättar lite redan nu… så här kul har K och jag haft idag. Jag är kär och galet lycklig.

Glad och stolt

Haft en fantastisk dag. Lycklig men trött. Berättar mer imorgon.

Ny gyn bokad, men hur göra tills dess

Har fått en tid för att skriva in mig hos en annan gyn som kan hantera IVF på distans, men det var fullt i deras kalender så jag får inte komma dit förrän om tre veckor.

Eftersom mensen är försvunnen och jag vill komma igång så funderar jag på hur jag ska göra tills dess. Har ett paket Gestapuran som jag fått utskrivet tidigare och tänker att det knappast kan skada att ta det? Gestapuran är gulkroppshormon och till just för att sparka igång försvunnen mens och komma tillbaka till CD 1 igen. Jag gissar att dr Gyn hade föreslagit det när vi skulle setts idag, men eftersom det inte blev något besök så vet jag inte säkert. Fast jag tar det nog ändå, tror inte att det kan skada.

Frustrerande att det alltid ska hända något oväntat när man äntligen tror sig ha fått till någon sorts plan.

Sjuk dr Gyn

Skulle till dr Gyn i eftermiddag och prata framtida planering. Nu ringde mottagningens sköterska, tillika dr Gyns fru, hon avbokade besöket och berättade att han är sjuk. Tydligen så sjuk att han måste läggas in och kommer opereras och eftersom hon inte visste när han kunde börja jobba igen så kunde jag inte boka en ny tid.

Jobbigt på flera sätt. Jag gillar dr Gyn och tycker att det är sorgligt att han är sjuk. Känner mig samtidigt rätt utlämnad och beroende, kan inte ha det så här. Mina försök kan inte hänga på om EN människa, visserligen trevlig och kompetent, men ändå en till åren kommen man som längtar till pension, är frisk nog att jobba eller inte. Behöver nog ta till b-planen även när det gäller gynekologer. Ensam är inte stark.

och nu då?

Ingen mens = ingen ny cykel = inget försökande.

Mensen har tydligen valt att hitta tillbaka till sitt gamla vanliga oregelbundna jag igen, frustrerande. Väntar, att vänta är tråkigt, riktigt tråkigt.

Sommarsemestern är slut inte bara för mig utan även för dr Gyn, på onsdag ska jag få höra vad han tycker om mina framtida planer med insemination och IVF. Tror inte att jag kan förvänta mig någon teori om varför senaste IVFen inte blev något, tänker som vanligt peppra honom med frågor när jag ändå är där. Jag tror att han röstar på ännu en IVF och jag tror att han gillar Östeuropa. Han har förresten redan skickat dubbel uppsättning IVF-recept, men om inga under händer så ligger ändå planen kvar, IVFen måste vänta lite, annat ska bli klart först.

Glad att jag inte visste vilken lång resa det här skulle bli när jag började, då hade jag nog gett upp redan innan jag började försöka. Nu finns ändå hopp, allt hänger inte längre på mig och det är fantastiskt skönt.

Fyra månader

Tiden är konstig ibland. Fyra månader kan gå i rasande takt och ändå innehålla massor, förändra massvis. För fyra månader sen var jag på dejt, dagarna som följde innehöll mer dejtande och sen dröjde det inte länge innan vi flyttade ihop, allt gick grymt fort. Det är bara fyra månader sen. Fyra månader tillsammans med K. Det är stort och fantastiskt, det gör mig lycklig och det ger perspektiv på allt det andra som inte händer.

Nu planerar jag inte längre ensam, nu är det inte bara mig det handlar om. Det är större än vad jag hade kunnat föreställa mig, större och bättre. Jag har det faktiskt oförskämt bra mitt i allt. Trots det vågar jag önska mig ännu mer, jag vill ha barn, tycker att det är dags nu.

Min kropp håller inte med. Mensen, som borde kommit för några dagar sen, är försvunnen och planerna svårplanerade. Fast det är inte hela världen just idag, nångång ganska snart tror jag faktiskt att det kommer gå på något sätt. Jag vågar tro att vi kommer få barn en dag. Vem av oss som föder barnet känns mindre och mindre viktigt.

Ikväll blir det kräftor hos K’s syster med familj, ett lysande sätt att fira våra första fyra månader på.

Väntan på blod

Jag väntar på att mensen ska komma för att kunna veta när nästa försök ska bli. Den borde kommit igår. Det gjorde den inte. Fortfarande inget blod. Irriterande. Jag vill att något ska få vara enkelt.

Riga?

Planen är lagd, först en insemination bara för att ha något att göra och därefter ytterligare en IVF. Om inte det funkar så byter nog stafettpinnen hand.

Det lutar mer och mer åt att IVF:en blir i Riga. Fast Riga vet inte om det än, de har nämligen inte behagat svara på mitt mail, har en förhoppning om att kunna berätta det för dem telefonledes imorgon bitti. I Riga finns det redan ett gäng små små nedfrysta spermier. Små nedfrysta spermier som bara väntar på att få användas. Jag ser fram emot att få bli den som använder dem och hoppas på att någon av de små kommer gilla något av mina ägg. Det är svindlande att tänka på att det faktiskt skulle kunna leda till ett barn. Spermierna är beresta, det är jag med, jag tror att vi passar bra ihop.

Alternativen blir färre

Fick nyss reda på att ett av alternativen som jag hade hoppats på inte alls är ett alternativ. Hade fått höra att det gick att göra privatfinansierade inseminationer i Umeå och på så sätt få göra det inom svensk lagstiftning men utan att stå i evighetskö. Lät lite för bra för att vara sant, och så klart var det inte sant. De har ett års väntetid, och då kan vi lika gärna vänta på att få komma fram i kön på Huddinge och göra landstingsfinansierade försök. Tills dess återstår alltså utlandet, oavsett om det är jag eller K som försöker.

Så vi får fortsätta vara tacksamma för att vi har grannländer som kan hjälpa till, Heja Danmark, Finland och Lettland. Kanske kanske kan vi någon dag få barn med hjälp av er.