Lyssna!

Här finns programmet Sommar med Elisabeth Massi Fritz.
Hon har väldigt mycket vettigt att säga.
Lyssna på henne!

Mission accomplished

På tåget hemåt igen. Efter utflykten många långa mil ner till vårt södra grannland känns det grymt skönt att vara på väg hem igen. Den evighetslånga nattliga bussresan ner gör att tågresan på fyra och en halv timme hem känns lyxig och kort. Lyckades dessutom tradera mig till en biljett som blev hyfsat billigt, billigare än bussbiljetten i lördags.

Dubbelinsemination utförd, mission accomplished, ägglossning har skett, spermier på plats. Tycker att jag nu gett ägget alla möjligheter att träffa spermier vid rätt tid, hoppas hoppas att det kan bli något av det hela. Nu har jag i alla fall gjort vad jag kan, kan bara vänta och se om det räcker.

Jag är rätt trött på försökandet. Har svårt att hitta särskilt mycket hopp även när jag letar ordentligt. Jag tror fortfarande att det kommer bli barn på något sätt, men jag tvivlar på att det kommer vara jag som föder dem. Det känns inte viktigt att det är jag som föder, men jag är samtidigt inte riktigt redo att sluta försöka.

Det är faktiskt helt fantastiskt och svindlande att samtidigt som jag mentalt börjar ge upp tron på att nånsin lyckas få barn så träffar jag K, någon som kanske kan det min kropp inte verkar kunna. Att det helt plötsligt utkristalliserar sig en ny plan, en ny väg. Det ger hopp. Det är stort, det är svindlande, det är där mitt hopp finns just nu, det riktiga hoppet.

Det här försöket får klara sig själv från och med nu, jag kommer försöka hoppas, försöka tro på mirakel, men innerst inne så tror jag inte, innerst inne är jag skeptisk. Önskar att jag kunde tro, men tycker samtidigt att det är skönt att jag inte kan påverka mer. Jag väljer att tro att det inte spelar någon roll vad jag tror. Bisarrt nog har jag ändå bra vibbar. Kan inte förklara hur det hänger ihop. Hopplöshet och bra vibbar borde krocka, men i min skalle ligger de parallellt brevid varandra.

Men om det inte går så finns det en annan väg. Vi borde ju inte vara helt infertila båda två. Jag hoppas att vi inte är det. Jag vill att jag och K ska få barn. Jag vill leva med henne och göra henne lycklig.

K är på resa långt bort. Det är ovant att inte få träffa henne hela tiden. Vi mailar, ringer, sms:ar och pratar, men just nu kan vi inte ses. Jag längtar och saknar. Jag har aldrig varit med om att sakna någon så mycket. Jag längtar till lördag. På lördag kommer min fina hem igen.

Klart

Sen ett par timmar finns dem där, de små små spermierna, många miljoner småttingar. De har en stor uppgift: simma, simma, simma, hitta ägget, befrukta, bli ett embryo och dela sig, dela sig, sen fästa, växa. Många steg, mycket som ska hända. Mycket som kan gå fel, men en del av mig tänker att det faktiskt finns en liten liten chans att det inte går fel.

Har inte gjort något VUL, vet inte om det är ett ägg eller två, vill inte veta. Just nu kan jag inte påverka, det enda jag kan göra är att vänta. Kommer göra en dubbelinsemination, imorgon blir det ett nytt försök, som en extra liten försäkran, vill öka chanserna.

Ska försöka ägna mig åt fotboll och andra väsentligheter nu. Svårt.

sjunde insemination

Idag är det dags för min sjunde insemination, nionde försöket. Nionde gången gillt??
Många försök, många minus och mycket väntan.

Men just idag känns det rätt ok. Det är inte hela världen om det inte går, även om jag självklart vill och hoppas att jag ska bli gravid. Jag har av någon obegriplig anledning bra vibbar för det här försöket, men det betyder egentligen inte ett skit. Tror inte att kroppen bryr sig särskilt mycket om ifall jag har bra eller dåliga vibbar, den gör som den vill oavsett.

homofoba kommentarer

Fick en vidrig kommentar, inte första gången, säkert inte sista heller. Min första tanke var att ta bort den, men tänkte om och lyfter upp honom hit istället. Så här skrev någon som kallar sig för Pastor Butler:

Homosexualitet är en styggelse.
No tears for queers!
Må de hänga högt i lyftkranarna.
Amen.

Inte sällan säger vänner och bekanta till mig att homokamp/hbtq-kamp och allt vad det kallas för är överspelat, det behövs inte längre i Sverige.Vi har det ju så bra här. Snart får ”vi” kanske till och med rätt att gifta oss i kyrkan. Om kyrkan ska välsigna mig eller inte är totalt irrelevant för mig, jag är ateist, kyrkan är del i en förtryckande organisation som jag tar avstånd ifrån. Det är inte kyrkan som är viktig.

Men tyvärr, kära liberala naiva vänner, det behövs fortfarande homokamp, på precis samma sätt som det fortfarande behövs feminism, aktiv antirasism och en aktiv vänster. Det hjälper inte ett skit att Sverige råkar vara ett av världens mest sekulariserade länder, att vi här kan leva hyfsat bra, att feministerna i Sverige har kommit långt. Pastorn ovan är inte den enda, många många här utsätts för förtal, övergrepp och ibland bra mycket värre saker. Världen är inte så jämlik och vacker som vi gärna vill tro.

Visst, det är bättre här än på många andra ställen, men vad betyder det? Det är inte tillräckligt bra, och därför bör man fortsätta kämpa för förändring.

no pasaran.

Hörseltest

läste om det här hos Åsa. Ett väldigt bra hörseltest. T E S T A.

Det behövs fler vuxna i världen, fler vuxna som bryr sig och faktiskt gör något.
Röda korset är för övrigt en av organisationerna jag gillar.

Äntligen Migrationsverket

Läser i DN att migrationsverket äntligen insett att Iran inte är ett land man kan leva i som homosexuell. En 25-årig kille har fått permanent upphållstillstånd utan att behöva gå via svensk media .

Tidigare har det varit i praktiken omöjligt att få uppehållstillstånd i Sverige som homosexuell iranier trots att Iran förföljer homosexuella med både dödsstraff och tortyr. I stort sätt enda sättet att få asyl var att få svensk media att skriva om personen med namn och bild så att det blev ”bevisat” att de var öppna och därmed hotade. Media ska inte bestämma vem som ska få uppehållstillstånd eller inte, det ska inte handla om vem som skriker högst. Ingen människa ska behöva stå ut med att hotas till livet, torteras och mördas. Det ska inte vara godtyckligt vilka som får skydd och inte.

Migrationsverkets rättschef Henrik Wiman säger:
- Besluten har spretat, vilket är tråkigt.

Jag tycker att det är bra mycket mer än tråkigt, men hoppas på att det här betyder att fler människor som behöver asyl får det.

Skyddat… och långt

Det finns inlägg som jag skulle vilja skydda. Fast det blir inget skydd för jag vet inte vilka det är som jag vill skydda det ifrån. Det finns inlägg jag skriver men sen aldrig publicerar. Det här är ett sånt. Nu har jag bestämt mig för att nog ändå låta er läsa det i alla fall.

När jag började min villhabarn-resa var jag singel. Hade varit singel länge dessutom och såg inte riktigt att det tillståndet någonsin skulle ändras. Nu har det ändrats och jag är fantastiskt glad för det.

December 05 anmälde jag mig till adoptionsmedgivandeutredning och adoptionsköerna. Det är ganska länge sen. Ett år senare hoppade jag av adoptionsspåret trots medgivande eftersom jag inte hade nån lust att gå in i garderoben igen och låtsas vara hetero. Det känns fortfarande som helt rätt beslut, även om jag tycker att det är sorgligt att det aldrig blir ett adopterat barn för mig. Hade hemskt gärna adopterat, men inser att det inte går.

Samtidigt som jag påbörjade adoptionsresan hittade jag Femmis och sen dess har Femmis varit viktigt för mig. Har träffat flera vänner därigenom, fått massvis med stöd lärt mig mängder av de andra. Men nu börjar jag känna mer och mer att jag kanske inte längre passar in. Jag är inte singel längre. MEN jag har identifierat mig som en ensamstående som vill ha barn så länge nu, det är svårt att släppa det.

Det är bara två månader sen jag träffade K och det har gått ruskigt fort. Skulle jag höra det här från någon annan än mig själv skulle jag tycka att människan var galen. Det känns redan som att det inte bara är jag som försöker få barn, nu är det vi som försöker få barn. Jag är kär, jag är inte längre singel. Jag hoppas, vill och tror att vi kommer vara tillsammans länge länge. Det känns som att det kommer bli så. Det känns som att det kommer att vara vi i fortsättningen.

Det förändrar en hel del. Faktiskt mycket mer än jag hade trott från början. Det är ovant och stort, samtidigt är jag hur glad som helst, jag är kär, vi har det lysande och det är fantastiskt. Fantastiskt men ovant. Det ger massa nya möjligheter.

Det gör att vi faktiskt kan få hjälp i Sverige. Det gör också att det absolut inte är hela världen om inte jag kan bli gravid, jag har egentligen aldrig velat bli gravid, det är barn jag vill ha. Själva graviditeten är inte målet. Vi är två och vi har två livmödrar. Vi har visserligen inga spermier, men sånt går att få tag på. Det finns spermabanker, det finns kliniker, det finns donatorer.

Jag kommer fortsätta försöka, jag är absolut inte klar, vill försöka lite till. Men det finns en lösning om det inte går. Vi har börjat planera för den lösningen. Det är inte längre bara jag som planerar, det är inte längre bara mina beslut. Vi har ställt oss i kö för att få göra insemination/IVF i Sverige. Man måste välja vem som ska bli gravid redan när man ställer sig i kön. Det blir K, jag har redan försökt klart då. Det känns bra. Kön är lång, runt två år.

Det finns ännu fler möjligheter än så. Vi kan åka till Danmark och försöka med K. Som par kan man dessutom få göra privatförsök på minst ett av universtitetssjukhusen i Sverige, man kan alltså göra egenfinaniserade försök under tiden man köar. Som singel får man inte göra sånt i Sverige. Det är vidrigt att det är sån skillnad. Som singel måste man åka utomlands. Som par kan man få hjälp här hemma.

Mycket kan hända på två år, men det känns bra att veta att det kan gå. Blir det barn innan dess så kanske köplatsen kan användas till syskon.

Fullbokat

Jag är inte en sån som bokar biljetter i tid. Vid sånt här resande vet man ändå oftast inte när man ska åka så det är rätt omöjligt att försöka få tag på billiga biljetter.

Just idag var det värre än vanligt. Gick in på sj.se för att kolla vilket tåg jag skulle ta. SJ svarade ondsint att jag inte skulle åka tåg. Allt fullbokat. Det finns inte en endaste tågbiljett att få tag på före nattåget söndag kväll, nattåget söndag kväll är för sent. Fick för mig att SJ visade fel på webben, ringde, hjälpte inte ett dugg, inga biljetter, inte ens dyra förstaklassbiljetter fanns kvar. Fullbokat, helt slut.

Kollade flyget, en enkel resa skulle kosta mer än en semester, inget roligt alternativ.

Får bli buss. Har tidigare lovat mig själv att aldrig mer behöva åka bussen, gjorde det rätt ofta en gång för länge sen. NIO TIMMAR OCH TJUGO MINUTER i en trång buss. Riktigt vidrigt faktiskt. Men, men, det finns inget annat alternativ, så buss får det bli. Nattbuss. En lördagkväll på en nattbuss. Wunderbar.

Jag är på gång. Igen. Jag ska iväg på viktigt uppdrag, då får man stå ut med att det är obekvämt.

Det svåra planerandet

Spikat. Det blir en insemination. För första gången utan VUL innan, för första gången utan hjälp från dr Gyn. Trots alla försök är jag total novis när det kommer till ÄL-stickor, har förlitat mig på äggblåsemätningar och annat tidigare. Nu kan jag inte det. Semesterstängt. Orkar inte jaga tag på någon annan. Den här gången måste jag förlita mig på kroppen, på det mänskliga, att hormonerna gör som jag vill, att hormonerna funkar som de har gjort tidigare. Annorlunda och spännade. Man skulle kunna säga dumdristigt, men jag tror inte att det är det. En hel del har jag snappat upp på vägen. Tror mig veta hyfsat hur min kropp funkar.

Diverse liv och semesterar spökar också. Eventuellt kommer jag tvingas göra det en dag för tidigt för att få det att funka. Det får bli så, det kan gå ändå, det är inte alls särskilt troligt att det kommer gå, men jag måste ändå försöka.