Googlande gott nytt år

Har sett senaste veckan att många har hittat hit genom att googla på nyår i Berlin, eftersom det här varken är nån rese- eller Berlinblogg så gissar jag att de flesta blir besvikna på bloggens innehåll. För min del blir det inget nyår i Berlin i år, blir istället singelmiddag hos en av favvovännerna. Till alla er som kommer iväg, ha så roligt. Berlin är kul.

Några andra har hittat hit genom att googla på nyår med barn. Hade älskat att fira nyår med mitt barn, men 2007 var inte året då jag fick barn, inte heller året jag blev gravid. Alltså kommer jag fira nyår helt utan barn.

Gott nytt år allihop! Med hopp om ett mycket fertilt 2008 och många bebisar till alla som längtar.

förändring på gång i Sverige?

Har märkt att det i media skrivs mer och mer både bra och dåligt om insemination, donation och andra sorter av assisterad befruktning. Funderar på om det verkligen är en förändring på gång, att det har blivit mer accepterat och att artiklarna som skrivs är en del i det, eller är det bara så att jag som är så fast i ämnet råkar se alla artiklarna.

Hittade det här av Anna Bäsén på Allt om barn:
Tron på att det biologiska bandet mellan barn och föräldrar är stark i vårt samhälle. Därför är äggdonation och spermiedonation fortfarande kontroversiellt, embryodonation helt förbjudet och surrogatmödraskap smått otänkbart.

Anna Bäsén avslutar med att citera Torbjörn Tännsjö:
– Finns det något bättre än att sätta ett lyckligt barn till världen?

Letade upp Torbjörn Tännsjös artikel som publicerades i DN debatt för ungefär ett halvår sen och insåg att den passar rätt bra som svar på Fotbollsfrun och Hillevi Wahl och andra som ondgör sig över barnlängtande singlar som gör allt för att bli gravida och som får barn utan att ha en aktiv pappa.

Torbjörn T skriver om tvåsamhetsnormen: Även om vi anser att det är bäst för barnet att ha två föräldrar kan man inte hävda att en mor skadat sitt barn genom att sätta det till världen utan att det finns någon som vill fungera som barnets far. Ska hon anklagas för detta måste vi göra gällande att barnets liv är så hemskt att det hade varit bättre om det inte fötts.

Nu anser visserligen inte jag att det måste vara bäst för varje barn att ha två föräldrar, läser man artikeln är det inte heller det Torbjörn T hävdar. Jag tror fortfarande att både en, två, tre och fyra föräldrar kan vara alldeles utmärkt. Läs hans artikel, den är bra.

Medicin mot fertilitetsdepp

Träffade några av favvofemmisarna igår, inser efter varje gång att det är bra medicin mot mitt deppande. Skönt att träffa andra som förstår, skönt att se att det kan gå till slut.

Glad att ni finns allihop, ni ger hopp, tack för igår!

Depp och hopplöshet

Trivs inte alls i pauslandet längre. Känns mest deppigt och tomt, har tappat hoppet och begriper inte hur något skulle kunna förändras som gör att jag i framtiden skulle få se något annat än minustester. Kommer inte ge upp, men det vore skönt att tänka på annat. Vet att jag kommer försöka igen, men just idag känns det helt meningslöst. Känns som att barn är något som händer andra, inte mig.

Längtar tillbaka till det hopp jag hade innan jag började mitt första försök. Då trodde jag innerst inne att jag skulle vara en sån som lyckades, en som hade lätt att bli gravid, kanske till och med en som skulle få bli gravid på första försöket. Skulle aldrig vågat erkänna det då, men jag hoppades och trodde att det skulle gå på första försöket.

Gapade stort när jag hörde hur många försök vissa hade gjort, lät som att de hade hållit på i all oändlighet. I den oändligheten är jag nu. Fastän vissa säkert skulle tycka att mina sex försök är ganska få och har varit på en ganska kort tid så känns det långt för mig. Långt och oändligt, hopplöst.

Nu blir jag istället bara ledsen och avundsjuk när jag hör om förstagångsförsökare som blir gravida, fixar inte att komma med klämkäcka hejarop. Räkmackemänniskorna som har lätt för att bli gravida, om det sen är vanligt sex, insemination eller på nåt annat sätt spelar ingen roll, de gör mig avundsjuk. Jag vill också. Nu.

Tiden går långsamt. Långt över en månad tills jag kan börja med nedreglering inför mitt första IVF-försök. Är inte byggd av tålamod. Vill nu. Samtidigt som det känns helt meningslöst, hopplöst och omöjligt så vill jag komma igång. Vill ha hoppet tillbaka. Vill ha en chans att få bli gravid.

En vän till mig tycker att jag har blivit besatt. Jag kan inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna bli något annat?

Fotbollsfrun om singelinsemination

Malin Wollin, skriver som fotbollsfrun på Aftonbladet Plus*, börjar dagens krönika så här:
Alla barn i världen ska bli till av kärlek
Nu ska svenska singelkvinnor få möjlighet att insemineras. Inte särskilt oväntat, men fel likafullt. Nu är vi där. Barn har blivit en rättighet. Om inte alla kan få barn är det något som är fel i samhället, någon ska ställas till svar, någon ska tvingas erbjuda en lösning.
Men sånt är livet. Alla får inte barn. Det är för jävligt, men så är det.

Om nu inte alla som vill få barn får barn, och om det nu är så förjävligt, så förstår jag inte vad det skulle vara för fel att försöka hjälpa de som vill ha barn och behöver hjälp. Oavsett om det betyder att det blir en, två eller tre föräldrar och oavsett om föräldrarna är hetero eller homo. Barn är ingen rättighet, men varför hindra folk från att försöka få barn? Ska just Malin ha rätt att hindra oss, eller någon annan? Vem ska ta sig rätten att bestämma vilka andra som ska, eller inte ska, få barn?

Så tycker inte Malin, lite längre ner fortsätter hon:
Om ensamstående kvinnor ska insemineras har vi väl en skyldighet att ordna så att män kan insemineras också? Annars blir det orättvist.
Grunden för alla barn ska vara kärlek mellan två barnlängtande människor.
Säger vem? Säger jag.

Själv tror jag att just insemination är tämligen meningslöst för män, det är sällan spermierna de saknar, däremot tycker jag att även ensamstående män ska ha möjlighet att bli föräldrar genom t ex adoption som ensamstående.

Och slutspurten:
Ni som har åkt till Danmark och blivit inseminerade, hur förklarar ni för era barn var deras pappa är?
Ni som raggade upp en kille på krogen när det var ägglossning, vad säger ni till era barn när de frågar vem som är deras pappa?
Berätta för mig.
Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet.

Jag har fortfarande inte lyckats bli gravid och har därför inga barn att förklara för, men när/om jag väl får barn kommer jag självklart att berätta precis som det är, att jag väldigt gärna ville bli mamma till ett barn och att barnet är oerhört efterlängtat och önskat.

Att barn ska komma från kärlek mellan en mamma och en pappa är en subjektiv myt även om Malin skriver det som en vedertagen sanning. Att mitt kommande barn kommer ifrågasätta mina olika val i livet är högst troligt, men han/hon lär i så fall inte vara det första barnet som ifrågasätter en förälders val.

Många barn kommer till på andra sätt, till exempel genom andra sorters kärleksförhållanden, eller kanske kommer barnet till i ett förhållanden mellan en man och en kvinna utan kärlek? Ibland kommer barn till genom att en ensamstående kvinna åker till ett annat land och får hjälp med donerade spermer och insemination/IVF.

Malin må tycka och tänka precis vad hon vill, men jag blir trött på människor som tar sig rätten att försöka bestämma vad andra ska göra och vad som är rätt och fel för andra människor. Inte sällan är det just en del av ett heteropar som redan har barn som tycker att samhället inte ska hjälpa flatpar och singlar.

Mer om hur kvinnor som har fått barn som ensamstående tänker finns att läsa på Femmis (frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF).

*länken till krönikan funkar nog bara om man är medlem i aftonbladet plus, subjektivt och enligt min högst privata åsikt är det är inte värt att bli medlem för att läsa krönikan.

äl-dags och åren går

Om jag fortfarande hade gjort inseminationer och om jag inte hade pausat borde jag varit i Danmark nu i dagarna. Om jag istället hade börjat min första IVF som jag först hade tänkt hade det varit äggplock om en dryg vecka. Nu är det ingenting mer än en bortkastad cykel och ett bortkastat ägg. Tiden går, åren går.

För två år sen ringde jag soc och började prata adoption med dem. Hela 2006 fylldes av adoption, av adoptionskurs, medgivandeutredning och adoptionsmedgivande, av EAF och singeladoptionslistan. Köerna för singeladoption växte och det ryktades om att Kina skulle stänga för singlar. Samtidigt började jag fundera mer och mer på om jag inte skulle försöka inseminera istället.

För drygt ett år sen bestämde jag mig för att jag skulle försöka med insemination. Började skriva den här bloggen, blev medlem i femmis och var livrädd för kommande gynbesök. 2007 har varit proppat med hormoner och försök att bli gravid. Gynbesöken skrämmer inte längre. Det som skrämmer nu är att jag efter sex inseminationer fortfarande inte är gravid.

Större delen av det här året har varit styrt efter min ägglossning och när det har varit dags att åka. Samtidigt som det här året har varit grymt jobbigt har det också varit bra. Jag har träffat flera femmissystrar som kommit att betyda mycket, jag har blivit överraskad över vilka bra reaktioner jag har fått från folk i min omgivning när jag har berättat vad jag håller på med, jag har äntligen insett att jobb och karriär inte är det viktigaste och att en del dåliga situationer går att förändra. Det gör mig knappast mer gravid, men det gör ändå att året känns långt ifrån bortkastat trots allt.

Nästa år blir mitt IVF-år. Nästa år kanske är året då jag lyckas bli gravid. I början på nästa år börjar jag på mitt nya jobb, jag slutar på jobbet som har gjort att jag har rest som en galning, ungefär samtidigt gör jag min första IVF. Jag vågar inte tro på att jag kommer bli gravid nästa år, men jag hoppas och kommer göra allt jag kan för att göra det möjligt. Resten ligger utanför vad jag kan påverka.

Jag hoppas på lite tur och på att min kropp visar sig vara samarbetsvillig.

Expressen tror på lagändring nästa år

Expressen skriver här att det tror på en lagändring gällande singelinsemination nästa år. De skriver att sossarna nu har bestämt sig för att rösta för en förändring och att Ylva Johansson kommer driva frågan i socialutskottet. Enligt Expressen betyder det att det nu finns majoritet för en lagförändring så att även singlar skulle kunna få göra insemination och IVF i Sverige.

Om det är sant så tycker jag självklart att det är lysande, men lite skeptisk är jag ändå. Kommer borgarna rösta ner sitt kära kd? Varför ändrar sig sossarna nu, varför gjorde de inget när de hade makten?

Jag tror på en förändring och jag tror på att det kommer hända hyfsat snart, men redan nästa år. Nja, är skeptisk. Tills lagändringen är genomförd fortsätter jag och mina femmissystrar åka till Danmark, Finland, Lettland för att få hjälp. En lagändring skulle vara oerhört välkommen.

Tack Fertilitetsturist för länken!

Äntligen ledig

Så har nu ett par dagars grymt efterlängtad ledighet börjat. Efterlängtat och skönt. Samtidigt jul med allt vad det innebär. Jag har ett kanske inte helt sunt förhållningssätt till religiösa högtider, fast just idag är jag glad för de kommande röda dagarna.

Samtidigt snart nytt år, alla tankar om vad som hänt och inte hänt det senaste året bubblar helt ohämmat fram. Får bli ett senare inlägg.

Snart ska jag iväg och träffa mina släktingar, inga nya barn har kommit till släkten det senaste året. Hoppas på att jag slipper få höra några gravidnyheter ikväll. Är inte så storsint just nu.

Inte så mycket händer och massvis händer

På vill-ha-barn-fronten intet nytt. Pausar och vill komma igång, mår trots det bra av pausandet men har inte så mycket att skriva här om det just nu.

På andra fronter händer mer. Mitt stundande jobbyte är äntligen officiellt, känns strålande att kunna prata öppet om det. Inser att det är en grym egokick att säga upp sig, först nu får jag höra en massa bra saker om mig som jag nog aldrig hade fått höra om jag stannat kvar. Trots att det är vemodigt att sluta så känns det bra att få höra att folk tycker att det är trist.

Snart ledigt och jag längtar efter sovmorgon, slöa tider med deckare i soffan, ledigt, ledigt, ledigt.

I femmis är det babyboom med nya bebbar och gravida, ger mig hopp. Hoppas och önskar att nästa år ska vara året då jag faktiskt blir gravid.

Aldrig funderat på tidigare

DN:s rubrik Därför välter inte gravida kvinnor fick mig nyfiken, måste erkänna att jag aldrig funderat på det tidigare. Mycket har jag tänkt på när det gäller graviditet och fertilitet, men att välta pga framtung mage har inte varit någon av tankarna.

I artikeln står det inte så mycket mer än att kvinnor har en ryggkota mer än män i svanken och därför är bättre på att svanka. Då blir min fråga, varför välter inte män med stor ölmage? Det måste ju också vara framtungt. Lär de sig att svanka med tiden, alltefter att magen byggs upp?