Han är och kommer förbli anonym

Igår bestämde jag mig för att sluta vela. Jag vill ha en anonym donator och så kommer det bli. Mailade kliniken och fick snabbt svar att de nu har ändrat i min journal. Kanske märkligt eftersom jag delvis valde Vitanova pga att de har öppna donatorer, men nu har jag ändrat mig, tycker att det känns bättre med en donator som är anonym.

Lång och mörk har jag bett om. Hoppas så klart att han är fertil men det får jag väl ta för givet att han är. Varje beslut i den här processen har känts så stort. Men det största har jag redan tagit. Jag vill bli mamma till ett barn. Hoppas och drömmer och önskar att det kommer gå.

Mycket känns overkligt. Att jag på onsdag ska bli inseminerad med en främmande mans spermier. Att jag om ett par veckor vet om det fungerade eller inte. Att jag kanske väldigt snart är gravid. Att någon liten ska växa sig större i mig.

Livrädd för att jag har för stora förhoppningar. Vet att chansen att lyckas på första försöket är ganska liten. Men hoppas gör jag ändå. Hoppas på att den långe mörkhårige och brunödge mannen ska hjälpa mig bli gravid.

Bokat tid

Så var tiden bokad på Vitanova. Ett skönt, praktiskt och konkret steg.

Pratat länge med kära föräldrarna på telefon, grymt skönt att de är så positiva och peppande i min resa till barn. Undrar om jag lyckats få dem att förstå hur mycket det betyder för mig. Jag hoppas det.

Tilten vände

Tilten visade sig vara rätt rimlig. Inte helt konstigt att en kropp med hormonfel reagerar märkligt när man ger den en massa piller tyckte gyn. Han tyckte framför allt att allt såg bra ut. Så bra ut att jag skulle kunna åka till Danmark på onsdag om jag ville.

Men det går ju inte svarade jag, jag ska ju ut och resa. Började sen fundera på vad jag höll på med. Ska inte resa förrän om tre veckor, klart jag hinner till Danmark innan. Så nu är det bestämt, på onsdag blir första försöket. Känns skönt att få ägglossningsspruta så att jag vet när jag ska åka.

75% risk att det misslyckas och alltså 25% chans att det går vägen.

Har fjärilar i magen, är nervös, glad, livrädd och optimistisk. Äntligen på gång. Äntligen går det framåt, något händer.

Fina fina vännen S frågade om jag ville ha henne med mig till Danmark. Klart jag vill, är jätteglad över att hon frågade. Känns tryggt och skönt att inte åka ensam första gången. Vännen D frågade om jag ville stanna i Malmö och landa hos honom efteråt. Det vill jag, tror jag. Har ingen anng om hur jag kommer känna mig efteråt. Kanske är störst och konstigast första gången, vet inte. Men just nu känns allt stort, fantastiskt och spännande.

Glad att det blir runt påsk så att jag kan vara helt ”normal” och bara ta en semesterdag för att förlänga ledigheten.

Nu ska här kollas tåg/flygbiljetter.

Kroppens förvirring av mediciner och fetma

Är rätt orolig, hjälper inte att jag har bestämt mig för att försöka förtränga det tills jag träffat dr gynekolog imorgon. Något gjorde att min tiltade mens blev om möjligt än mer tiltad, något av pillren kanske? Man ska inte få mens en dag efter beräknad ägglossning, borde snarare vara ca 14 dagar efter ÄL. Hoppas på att få ett rimligt svar på varför det blev som det blev. Just nu vågar jag inte planera, vet inte hur jag ska tänka och vet inte hur jag ska se framåt.

Passade på att plåga mig själv lite extra genom att på webben titta på treans Vi äter oss till döds eller vad de kallar sin serie om fetma och övervikt. Programmet handlade om överviktiga kvinnor och deras problem att bli gravida och fullfölja graviditeter. Skrämmande. Är visserligen inte riktigt lika överviktig som de, men så himla långt därifrån är jag inte heller. Fick mig en tankeställare. Skulle må bra av att tappa 15-20 kilo. Borde börja försöka med det nu, inte nåt luddigt sen.

Efter en skitdag på jobbet

Har haft en usel dag på jobbet, folk har skällt på mig och jag har skällt på folk. Inget har funkat. Min barnönskan och mina inseminationsplaner gör att jag har svårt att tycka att andra grejer är så viktigt som jag tyckte förut, skönt med perspektiv, men frustrerande också.

Har varit överengagerad i mitt jobb för mycket och för länge så det är lite läskigt att börja titta annorlunda på mitt jobbjag och mitt privata jag. Inser att jobbet har tagit alldeles för stor plats, blivit för viktigt helt enkelt. Samtidigt känner jag att jag just nu måste prestera åtminstone hyfsat på jobbet. Kan inte säga upp mig och leva på ingenting, vill inte byta och bli gravid när jag är nyanställd på nåt annat ställe där jag inte känner en kotte. Är beroende av jobbet för att ha råd att betala inseminationer och huslån. Vill kunna jobba och samtidigt planera barn. Vill ha ett jobb att komma tillbaka till. Det får helt enkelt inte skita sig för mycket, det går inte.

Men samtidigt drömmer jag mig bort när allt blir för jobbigt. Drömmer om en dag när jag får berätta att jag är gravid (fast det är jag ju långt ifrån än). Drömmer om att få vara mammaledig och byta perspektiv ett tag. Få fokusera på något som är viktigt på riktigt.

Blivit en dagdrömmare av stora mått helt enkelt.

Femmisbarnen blir fler

Blir glad varje gång jag läser det, att det är på riktigt och verkligen fungerar. När jag imorse var inne på Femmislistan såg jag att ytterligare två barn kommit till världen, två barn som blivit till med hjälp av insemination i Danmark. Fantastiskt tycker jag. Ger hopp och förväntan.

Blir samtidigt förbannad över att vi fortfarande inte får göra insemination/IVF här, förbannad över att vi ska behöva resa utomlands för att hitta kliniker som vill ta emot oss.

Inte självklart med öppen donator

Senaste tiden har jag velat massvis om jag ska ha öppen donator eller inte. Känns som att man bör välja en öppen donator, men jag är inte säker på att jag egentligen vill det. Det är en donator och inte en pappa. Svårt tycker jag. Är rädd att donatorn kanske inte vill träffa barnet om barnet vill söka upp honom. Rädd för att det kan bli en stor besvikelse. Önskar att jag inte hade ett val. Men det har jag. Behöver inte bestämma mig än, men måste bestämma mig ett tag före den första inseminationen.

Förstår att adoptivbarn vill söka rötter, att man med ett adoptivbarn vill leta efter varje liten skärva av tidigare förflutet, men jag tycker att spermiedonation är en annan sak. Donatorn vill att barnet ska bli till, annars hade han inte donerat. Men vill han mer? Vill barnet mer? Tror inte att jag kan välja bort det, men just nu vill jag att han ska vara helt anonym. Det känns som att han har gjort sitt när han har donerat. Men så kanske inte barnet kommer känna.

Finns det någon som vet om det finns nån forskning runt det här? Vill många donatorbarn få reda på identiteten om donatorn. Hur känner de sig som inte har den möjligheten, är det viktigt för dem?

Jag sa att jag ville ha öppen donator så det kommer det nog bli, men just nu är alltså långt ifrån övertygad om att det är rätt beslut.

Haft journalsamtal med Vitanova

Äntligen är jag inskriven och på gång. Hennes danska var lätt att förstå och det var inga särskilt konstiga frågor. Flera gånger under samtalet sa hon att jag var så ung och att jag var i en perfekt ålder. Känner mig inte särkilt ung, men perfekt ålder tycker jag låter bra.

Diskuterade en del om öppen eller anonym donator, de hade en 10-11 st öppna. Jag har sagt att önskemålen man kan fylla i inte är särkilt viktiga för mig, nyfiken på hur de väljer.

Vill ha maj nu så att jag kan komma igång på riktigt.

Inslagen från P1 imorse

I morse hade P1 morgon två bra* inslag som handlade om insemination och spermiedonation. Intressant att höra hur spermiedonatorerna tänkte, inslaget med dem finns här.

Här finns diskussionen med Birgitta Sellén och Chatrine Pålsson. Bra gjort Birgitta, tack för det.

Chatrine drog som vanligt upp sitt mantra om TVÅ heteroföräldrar och att hon är emot singeladoption, insemination för lesbiska osv. Maken till trångsynt och fördömande människa får man leta efter. Sorgligt att kd ska ha något att säga till om i dagens regering, många människor som faller utanför deras människosyn.

* kanske kan man ifrågasätta hur bra det är att låta Chatrine P få mässa sitt mantra, men det hon säger är så galet att jag tror att hon själv är sin värsta motdebattör. Jag har svårt att ta henne på allvar. Uppskattar ändå att P1 valde att göra ett inslag om insemination idag.

Om singelinsemination och singeladoption i P1 Morgon

Imorgon bitti ska P1 Morgon prata singelinsemination, spermiedonation och singeladoption. Tyvärr är en av debattörerna KD:s Chatrine Pålsson och hon ligger inte högt på min topplista. Hon är emot allt som inte är en heterokärnfamilj och hon har sagt att hon aldrig skulle vara för ett medgivande till en singel om hon hade suttit i en socialnämnd. Som tur är gör hon inte det. Behöver väl knappast säga att hon inte är så förtjust i insemination för ensamstående.

Så här står det på P1 morgon:
Insemination i fokus
Ensamstående kvinnor får idag adoptera barn, men däremot har de inte rätt att genomgå insemination i Sverige, alltså att genom artificiell placering av sperma i livmodern försöka åstadkomma graviditet. Idag ska frågan debatteras i riksdagen. Debatt i P1-morgon med Birgitta Sellén, centerpartistisk riksdagsledamot och Chatrine Pålsson Ahlgren, kristdemokratisk riksdagsledamot. 7.21

Möt två män som valt att donera sperma för insemination. Reportage av Olgica Lindquist. 6.20

Uppdatering:
Var tvungen att googla på Birgitta Sellén då jag inte kände igen hennes namn. Hon har skrivit en BRA motion om singelinsemination tillsammans med partikollegan Maria Kornevik-Jakobsson (c).
Tack Birgitta och Maria, vi behöver såna som er.