Gott Nytt År!

Ser fram emot nästa år, känns som att det kommer bli ett bra år.

Hoppas att alla som längtar barn, alla femmisar, alla på singeladoptionslistan och alla andra jag kommit i kontakt med via bloggar och vänner kommer få sina önskningar uppfyllda och bli gravida eller få komma hem med sina barn någonstans långtbortifrån.

Hoppas också att fler länder öppnar för adoption till alla de som längtar efter att bli föräldrar, par, singlar, flator och bögar som hittills inte passat in i mallen.

För egen del hoppas jag på att bli gravid under nästa år. Hoppas vågar jag, tro på det vågar jag inte riktigt än.

Mitt nyårslöfte till mig själv blir att försöka leva så att jag ger mig själv så bra möjligheter jag kan för att bli gravid. I det ingår att inte röka, gå ner ett par kilo och inte vara för rädd för läkare, gynekologer och deras mediciner/hormoner.

Sen hoppas jag på en hel hög av andra saker också för nästa år, allt från att jag ska lyckas göra bra ifrån mig på nya jobbet till fred på jorden och annat klyschigt.

Nyårsafton med eller utan barn

Snart nyår, har nyårsångest, vet inte vad jag vill. Vill inte gå på fina parmiddagen, vill inte att nyårsafton ska vara ett barnkalas där jag känner mig ensam och avundsjuk, vill inte sitta ensam hemma heller. Nyår och jag passar inte ihop i år. Har lust att banga och sitta hemma och kolla på filmer, klappa katterna och vara jag.

Inser att stora delar av bekantskapskretsen har förändrats de senaste åren, känner mig ensam och liten. Min värld och mina planer passar inte riktigt in. Känns som att jag är i ett vakuum, nånstans mellan allt annat. Igår funkade jag och världen, idag gör vi det inte. Tackat nej till allt, vill inte vara med när det inte känns rätt.

Vill se framåt, vill våga tro att det går, att jag inte kommer vara barnlös och singel resten av mitt liv. Men just nu är jag det. Just nu fixar jag inte att träffa alla icke-barnlösa och icke-singlar. Ena singelvännen åkte till London, borde följt med.

Och innan jag hann skicka det här ringde telefonen, nyår kanske blir bra ändå. Verkar som att det fanns ett nyårsfirande som funkar med mitt tröttsamt förvirrade humör. Middag med två kompisar+ ett barn och sen en sväng till Orionteatern. Blir nog bra trots allt mitt gnäll.

Inneboende med barnlängtan

Har precis bestämt med en kompis att hon ska låna mitt gästrum/blivande barnrum under två månader när hennes hus renoveras. Ska bli kul även om jag på många sätt är en enstöring som gillar att bo ensam. Extra kul eftersom även hon har barnplaner för 2007, här ska skvallras och pratas och göras barn helt enkelt!

Gissar att jag kommer bli ännu mer insnöad av att ha en inneboende med samma mål, stor fin gravidmage till jul. Men egentligen är jag nog inte riktigt så illa insnöad som det verkar om man läser min blogg. Här har jag behov av att skriva av mig om att jag vill bli mamma. Resten av livet funkar min alldeles vanliga ickecybervärld. Men den världen orkar inte lyssna på mig. Förstår om inte alla som trillar in här gör det heller. Stora skillnaden är att här är det jag som bestämmer, här får jag vara hur trist och tjatig som jag vill.

Stopp för singeladoptioner från Kina

Så kom den då till slut, den dåliga nyheten som alla väntande singeladoptanter väntat på och bävat inför. Kina stänger för singlar, slutar alltså adoptera bort barn till ensamstående. Inte oväntat, men riktigt jävla trist och jobbigt. Hjälper inte att jag har bestämt mig för att jag vill försöka bli gravid genom insemination, har hela tiden haft adoption i bakhuvudet, som en försäkring om det inte skulle funka. Blir rädd nu. Försäkringen försvann. Tänk om Vietnam följer sitt stora grannland och också slutar acceptera oss? Inte många länder kvar som accepterar såna som jag. Och de länder som gör det adopterar bort färre och färre barn. Att färre barn adopteras bort kan man se som något positivt så klart, att fler barn kan få ett bra liv i sitt ursprungsland. Problemet är bara att långt ifrån alla barn som är föräldralösa får möjligheten att adopteras, många stannar kvar på institution. Det kan inte vara bättre att växa upp på ett barnhem, vägrar tro det. Kina har fler barn som skulle behöva ett hem än de vill medge. Inför OS ska fina sidan visas upp.

Tror just idag att det kommer vara väldigt svårt och ta grymt lång tid att adoptera som singel de kommande åren.

Funderar på om det är någon idé att stå kvar som sökande. Vågar inte hoppa av köerna förrän jag har fött ett barn. Är rädd.

Men, så kommer samtidigt kroppen och ger mig ett positivt besked. Mensen kom nyss, den oregelbundna och grymt efterlängtade mensen. Konstigt att man kan längta så efter att blöda. Känns friskt. Ger hopp. Kanske kan bli gravid ändå. Vågar hoppas. Känns bra att kunna nämna ett hyfsat färskt datum för senaste mensen när jag ska till gyn inför inseminationsundersökningen. Nu ska här räknas dagar och cykler.

Lider och sörjer med alla singlar i adoptionsköerna som av någon anledning inte kan eller vill bli gravida. Kinas stopp är verkligen ett hårt slag för många människor, långt ifrån bara singlar som får problem.

Donator med ID release eller inte

Har börjat fundera på donatorn, vet inte vad jag vill välja. I grunden handlar det om att jag måste bestämma mig för om det känns ok med en helt anonym donator eller om jag vill välja en donator som barnet har möjlighet att få information om när barnet fyller 18 år. Först tänkte jag att det är lika bra att välja en helt anonym donator då det faktiskt inte handlar om en pappa utan någon som har bidragit med spermier. Funderar på om det annars kan bli så att barnet hänger upp sig på tanken att kunna träffa donatorn, kanske ett möte som slutar i besvikelse? Donatorn kanske hinner ångra sig, kanske hinner avlida, kanske…

Men ändå så tror jag att jag vill ge barnet möjligheten att få mer information om han eller hon vill det. Känns på något sätt som att jag tar ett så stort beslut som väljer att få ett barn som inte kommer få någon pappa att det kanske räcker med det. Kanske är snålt/dumt av mig att beröva barnet på information om donatorn nu när möjligheten finns.

Läser på Stork att donatorer från USA med ID release kommer bli förbjudna av något EU-direktiv, men tydligen är det ok för alla som redan har köpt sperma från USA. De uttrycker sig rätt kul: Det vil i praksis sige at det fremover ikke er tilladt at benytte donorsæd fra et ikke-eu land som f.eks USA, hvis donorsæden er udtaget, dvs. ejakuleret efter d. 7.4.2007. Det är alltså datumet för själva ejakulationen som ska spela roll. Märkligt. Men bra ändå att de som redan köpt sin sperma får behålla den.

Tydligen ska det nu bli möjligt med skandinaviska öppna donatorer. Tidigare har danskarnas sperma varit anonym.

Känns som ett stort beslut, samtidigt som jag inte tror att det är rätt att lägga för stor vikt vid donatorn. Det är trots allt en donator, en man som bidrar med sperma till kvinnor eller par som behöver just sperma. Det är inte pappa han erbjuder sig att bli, det är inte en pappa han kommer att bli. Åtminstone inte till mitt barn.

Mamma har för övrigt hängt upp sig på mina stackars manliga vänner. Hon frågade igår om jag inte kunde prata med nån av dem. Vill inte det, vill inte ha någon av mina vänner som donator eller som pappa till mitt förhoppningsvis kommande barn. Det verkar omöjligt för henne att förstå.

mer om jul och släkt

Har varit hos mina föräldrar över julen, kul att vara där men grymt skönt att komma hem igen. Eftersom vi pratade om adoption och adoptionsstopp från Kina redan i fredags så har mamma undrat en hel del över hur jag kommer gå vidare.

Bestämde mig för att berätta för henne och pappa att jag faktiskt har bestämt mig och att jag tänker försöka med insemination i Danmark. Båda blev så klart glada och mamma blev ruskigt frågvis. Så nu känns det som att halva julhelgen har handlat om insemination, svensk förtryckande lagstiftning, hemsk svensk socialminister, femmis, danmark, gynekologer osv. Kul men jobbigt. Är ju trots allt rädd för att inte lyckas och då känns det farligt att prata för mycket om det.

Mammas attityd var motsatt, hon började snabbt rabbla upp alla mina kvinnliga släktingar som har fått barn. Insåg då att alla faktiskt verkar vara superfertila, vi kunde inte komma på en enda släkting som inte fått barn ganska fort av alla de som lever i, eller har levt i, heteroparförhållanden. Antingen ska jag ta det som ett gott tecken eller så är det så att just därför måste jag vara den felande länken, den enda som inte kan bli gravid.

Känns skönt att de är så positiva, men är ändå lite rädd för att det ska kännas pressande. Satte skvallerförbud på både föräldrar och bror, känns som att det räcker att de vet, vill inte ha fastrar och mostrar som undrar hur det går. Ser fram emot att vara gravid nästa jul.

släkt, bl a fantastisk ettåring

Var på släktträffen igår, gick bättre än vad jag hade väntat mig, gillar faktiskt allihop vilket egentligen är märkligt. Tror inte särskilt mycket på biologi och genetik, men på något sätt har jag haft tur som fått föräldrar, fastrar, mostrar osv som är riktigt bra. Alla som var där har vetat om mina adoptionsplaner, men ingen att jag har tänkt om och tänker försöka biovägen först.

Blev förvånad när jag märkte att de flesta av dem hade hört att Kina kommer stänga för singlar, känns inte som att det har skrivits så mycket om det än, men det kanske det har. Glad blev jag i alla fall när jag märkte att de verkligen bryr sig och är intresserade på riktigt. Ville inte prata med dem än om att jag tänker försöka bli gravid, men det känns som att de nog förstår ändå. Ena fastern sa: Så nu blir det insemination då? Vad roligt att få se dig gravid snart! Jag mumlade lite om att jag faktiskt inte bestämt mig riktigt, vill inte ha nån press från dem, men får ju skylla mig själv eftersom jag redan har börjat prata om det.

Minstingkusinen + sambo och ettåring var där också. Hade bävat lite för att träffa dem, är avundsjuk och kan inte hjälpa det. Ettåringen var en helt fantastisk och glad unge som charmade alla, jag blev kär och det var faktiskt ett bra botemedel mot avundsjukan. Vill bara ännu mer nu, men det känns bra. Tänker försöka sluta noja mig för att inte kunna bli gravid (inser att det inte går), de flesta kan ju faktiskt bli gravida, så varför skulle inte jag kunna? Hade inte köerna varit så långa så skulle jag fortfarande hellre adoptera, men just nu känns det rätt omöjligt. Vill ha barn nu, inte vänta i tio år.

när kan det bli verklighet?

Ledig idag och ska snart iväg på julfirande med släkten, sitter och funderar på vad som ska kunna hända till nästa år och vad som har hänt sen förra året. Vet att jag kommer få frågor om adoptionen som fastnat i stiltje. Funderar på hur jag ska kunna svara på ett bra sätt och vad jag egentligen vill att de ska veta och inte.

Verkar vara som att Kinastoppet blir verklighet, jobbigt. Hela singeladoptionsprocessen kommer bli längre och den har knappast varit snabb de senaste åren.

Om allt går vägen kan jag komma igång med inseminationer till våren och faktiskt vara höggravid till nästa jul. Ibland vågar jag hoppas, ibland känns det helt overkligt och ganska omöjligt. Önskar mig ägglossning och en regelbunden mens (spelar ingen roll hur mycket hormoner som behövs för att fixa det), önskar mig ett besked från en gynekolog som säger att det är rimligt att tro att jag kan bli gravid. Önskar mig barn. Snälla tomten, jag har varit ganska snäll i år.

Hoppas att helgerna blir bra och fruktsamma för alla i liknande situation, oavsett vilken väg till barn det blir så hoppas jag att det blir många barn gjorda och fådda.

Äntligen ringt + klart med jobbet

Igår lyckades jag äntligen boka tid för provtagningen. Känns skönt att åtminstonde gjort något konkret. 8:e januari ska jag träffa någon som kan hjälpa mig att ta reda på om min kropp verkar fertil. Läskigt, spännande och kul. Känns stort.

Kommit överens med blivande chefen också, så nu har jag formellt ett nytt jobb, papper påskrivna osv. Bara fyra dagar kvar på det gamla jobbet. Har varit ett par konstiga veckor med överlämning, rensing och ett försök att städa bort fyra år av mitt arbetsliv. Befriande. Kommer bli avtackad idag, tror att det kommer kännas lite sorgligt även om jag vill sluta.

Dags att gå vidare på många sätt.

Riskerat nya jobbet?

Ska börja nytt jobb vid årsskiftet, råkade bli förbannad på nya chefen på telefon idag. Löjligt och irriterande, hoppas att jag inte riskerat själva jobbet med det. Men han kändes så tröttsamt snål, är inte överens om småsaker, t ex att jag vill att företaget ska betala mitt bredband, hur många kronor kostar det dem egentligen.

Dålig på att fokusera på tjafs just nu, känner att jag har viktigare saker att tänka på. Eftersom jag har sagt upp mig från mitt gamla jobb sitter jag i skiten om det inte blir nåt nytt, men tror egentligen inte att det är nån fara. Bara irriterad. Känns som att han tror att det är hans privata pengar som ska betala min lön och eventuella förmåner, förstår inte vad han tjänar på att pruta på varje liten sak i mitt avtal och därmed göra mig missnöjd och besviken.

Tröttsamt. Lyckades inte ringa Mamma Mia idag heller, måste sluta vara rädd för dåliga besked, vill veta nu. Ska boka tid imorgon.